Datum: 19/10-2012
Bolag: Epitaph Records
Det var en gång ett riktigt bra metalcore-band från Australien. Detta band hade släppt tre riktigt bra album och skapat ett välförtjänt rykte om sig själva som ett riktigt underhållande och bra liveband. Sedan blev det år 2012, bandet släppte albumet Atlas och var inte alls lika övertygande längre.
Känslan jag får av Atlas är att den består av återanvända riff från gruppens tidigare släpp, fast i finare kostym.
Produktionen är också mycket bättre än på tidigare släpp, men känns ibland lite för välputsad för denna typ av band.
Missförstå mig inte nu, detta är fortfarande bättre än många andra band inom samma genre. Det är dock en rätt blek skapelse för att komma från Parkway Drive.
Spår som Dream Run och Swing bär de typiska Parkway Drive-dragen och kommer alltså med något nytt. På spår som dessa återuppfinner Parkway Drive bara hjulet. Ännu en gång. Det är dubbla baskaggar, snabba gitarriff varvade med tunga breakdowns och Winston McCalls otroligt monotona sång.
Winston är faktiskt gruppens största hinder, bortsett från fantasilösheten. Under den 48 minuter långa skivan använder sig han av max två tonlägen. Det är närmast parodiskt hur enformig han börjar bli mot slutet av skivan. Rösten blir väldigt irriterande att lyssna på.
Tur att det finns spår som bryter mot mönstret. Inte minst lugnare The River, som dessvärre är ganska trist.
The Slow Surrender är också en bra låt, tills Winston öppnar munnen. Jag kan inte låta bli att tänka på hur bra denna skiva skulle vara om han varierade sin sång mer.
Melodiska Wild Eyes och det vågade titelspåret är däremot helt lyckade. Sleight of Hand är en positiv överraskning och Dark Days är riktigt medryckande.
Bäst: Wild Eyes
Sämst: Avslutande balladen Blue and the Grey är ett riktigt sömnpiller.
Betyg: 5/ 10
Låtlista:
Sparks
Old Ghost / New Regrets
Dream Run
Wild Eyes
Dark Days
The River
Swing
The Slow Surrender
Atlas
Sleigh of Hand
Snake Oil and Holy Water
Blue and the Grey
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby