AOR Records/Sound Pollution
Release: 25 januari 2013
Det italienska AOR-projektet Phoenix Rising är nu aktuella med skivan On The Loose, som släpps den 25 januari 2013.
Bandet består av Titta Tani (sång, bakgrundssång och trummor) och Paulo Caucci (gitarr, bas, keyboards).
Den lilla informationen som går att hitta om bandet berättar att de under tidigt 2012 släppte en EP vid namn Give It A Name, som blivit väl mottagen.
Nåväl, vi tar och tittar på låtarna!
Skivan inleder starkt med den dur-doftande No Lie To Say. Härligt glad AOR med bra klös i gitarrerna.
Den italienska brytningen är påtaglig och det blir lite lökigt i sångarrangemanget.
Trummorna låter helt programmerade, innan jag läste att bandet faktiskt hade en trummis så tänkte jag : ”Om det är en trummaskin, ta in en trummis. Är det en trummis, byt trummis ”.
Written On A Stone är en skön låt som låter väldigt mycket amerikansk västkust. Mixningen känns lite sämre här jämfört med första låten, trummorna är fortsatt astråkiga. Solot framförs av en gitarrist som definitivt är kompetent, men som inte har något eget att berätta.
På tal om gitarristen så kan jag verkligen inte släppa den sackande kompgitarren i versen till Fade Away, sådant kan göra mig galen. Synd, då låten i övrigt är väldigt stark och har en bra refräng.
Solot påminner mig om Bruce Kulick på Asylum-plattan med KISS, vilket aldrig är fel!
Believe är långsammare, tyngre och inte lika glättig. Man hör att bandet vill göra den typen av musik som de älskar och som de förmodligen har studerat sedan 80-talet. Kan man inte komma med något eget till bordet så måste man dock vara snäppet bättre. Refrängen känns mest som en blek version av Def Leppard och Night Ranger från deras respektive storhetstider.
On The Loose Again inleder med en märklig sångeffekt och ganska bisarr sång över ett andra klassens Scorpions-riffande. Tyvärr tycker jag inte att låten når upp till godkänt, jag köper verkligen inte att han är ”on the loose”. Kanske för 20 år sedan, men inte nu. Solot är rentav bedrövligt.
Mr. Dr. är en bra idé som tyvärr inte förvaltas på något vidare sätt. De vet hur man skriver musik och låtarna har absolut hooks, oftast är de dock inte tillräckligt bra.
Den obligatoriska piano-balladen kommer i form av It’s Up To You And Me, innan jag får upp mina förväntningar igen i Give It A Name. Night Ranger-synthen skvallrar om att det kan bli något, men versen är ett antiklimax som den hyfsade refrängen tyvärr inte kan rädda.
Lyckligtvis så får skivan en stark avslutning med låten Talk To You Later. Nu snackar vi tidiga Poison och en upplyftande refräng. Vitaliteten är på plats och låten är riktigt bra! Tänk om de hade fått till det såhär genom hela plattan, då hade den varit en höjdare.
Sammanfattningsvis så är det en skiva som hade mått bättre av att inte bli skapad som ett tvåmannaprojekt. Ett helt band, där var och en är speciallist på sin grej, hade gjort plattan mycket bättre. En ordentlig trummis är absolut nödvändigt till nästa platta.
Influenserna är där och de förvaltas på ett bra sätt, framförandet måste dock bli vassare.
Bäst: Talk To You Later
Sämst: Trummorna och den italienska lökigheten som lyser igenom lite väl mycket.
Betyg: 5,5/10
Skribent: Viktor Skatt