Release: 1/4 – 2016
Bolag: Razzia Records
Så släpper då äntligen Södertäljebaserade Port Noir sitt efterlängtade uppföljningsalbum till den hyllade debuten. Denna gång är det minst lika svårt att inte charmas totalt av gruppen och blåsa av stolen av den (känslo)storm som gruppen levererar.
För det är svårt att välja vad som är bäst på Any Way the Wind Carries. Är det de många genomtänkta melodierna eller de mer intrikata partierna? Är det de mörka och dystra partierna eller de mer medryckande och nästan dansanta passagerna? Är det skivans refränger eller känslan av hopplöshet som ibland uppstår? Är det de makalösa instrumentala insatserna eller Love Anderssons fantastiska sång? Kanske är det faktumet att gruppen har valt att satsa på att skapa en stark enhet, istället för att fokusera på de enskilda spåren (vilket var fallet på debuten), som håller riktigt, riktigt hög klass.
Musiken har blivit enklare än tidigare. Arrangemangen är nästan popinfluerade, med typiska vers-brygga-refräng upplägg. Trots detta är musiken fortfarande svårgenomtränglig och Any Way the Wind Carries behöver få tid på sig för att bli förstådd. Men när man väl lyckas förstå sig på vad gruppen är ute efter så är det omöjligt att inte falla för låtar som Vous et Nous, den charmiga Onyx eller för mästarsviten som börjar med Fur, Rye och avslutas med Come What May. Just här skiner gruppen som starkast och gruppens unika stil gör sig mest rättvisa.
För även om det hörs influenser från (bland annat) Tool, Khoma, Cult of Luna och Deftones (jag skulle kunna hålla på ett tag till) så har gruppen hittat sin helt egna stil. Med detta album förtjänar de det stora genombrottet.
Betyg: 9 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby