Port Noir

Release: 25/9 – 2013
Bolag: Razzia Notes 

Att skapa material till en skiva är ibland som att lägga ett tusenbitarspussel. Ibland faller bitarna på plats utan några som helst problem. Ibland tar det emot lite och man får leta sig fram för att hitta rätt bitar. Ibland kanske det hjälper att skarva i bitarna en aning för att på så sätt föra ihop två bitar som egentligen inte är ämnade för varandra. Södertäljekillarna i Port Noir har varit noggranna i sitt arbete med detta debutalster. Visst har även täljkniven fått följa med vissa gånger då bandets musik bygger på vackra melodier men också tyngd och ibland skumma taktarter. Men jag är framförallt imponerad över att bandet på ett så smidigt sätt har lyckas föra ihop de många partier som inte känns fullt givna för varandra.

I pressmeddelandet går det att läsa att skivans titel Puls kommer från albumets textmässiga innehåll, men även om lyriken gör sitt så finns det egentligen flera anledningar till att döpa skivan till just detta. En av dessa anledningar är den nerv och känsla som går rakt igenom hela skivan och som redan i öppningsspåret Debris griper tag i en, mycket tack vare sin fina refräng, som håller i en ända till den avslutande tonen i Resolve har klingat ut. En annan av anledningarna är just att skivan lyckas hålla en jämn puls. Trots att låtarnas karaktärer är olika varandra så spretar det aldrig för mycket åt något håll, det känns hela tiden som en genomtänkt helhet. En tredje anledning kan vara den otroliga basen som vill borra sig igenom mina högtalare.

Låtarnas olika karaktärer har jag redan berört. Debris visar precis vad Port Noir handlar om, då den visar upp både de lugna och hårdare sidorna av bandet, en perfekt öppningslåt. Tide lyfts upp av Andreas ”AW” Wibergs sanslösa trumspel innan en av årets snyggaste refränger tar över. Reverence når inte riktigt samma nivå som resten av skivan, även om den präglas av en mängd snygga melodier. Titelspåret är en basdriven låt, där Love Anderssons röst verkligen får skina, den innehåller också skivans kanske hårdaste refräng. In This Void är min personliga favorit med sitt Cult Of Luna-minnande riff och uppbyggnad. Även denna låt klär sig i en otrolig refräng. Dessutom får Love Andersson briljera med sin sång, liksom i den mer nakna Left, där hans röst ackompanjeras av en ensam akustisk gitarr. I Thorns låter man Cult Of Luna-vibbarna ta vid igen och konstrasten mellan de lugna verserna och den hårda refrängen är stor, vilket enbart är positivt. Illuminate är en dyster historia, som trots en snygg refräng inte riktigt når upp till samma höga standard som föregående låtar. Sun Dé Man visar upp bandets mest progressiva sida med frenetiskt trumspel och, återigen, tvära kast mellan det mjuka och det hårda. Gitarrspelet kan vara skivans snyggaste. Även refrängen är i absolut toppklass. Avslutande Resolve känns till en början som en utfyllnad tills det makalösa sticket kommer, som gör att även denna låt har existensberättigande och avslutar skivan på ett värdefullt sätt.

Det är paradoxalt nog de extrema kontrasterna som gör Puls till ett av årets mest intressanta släpp. Att det på bara några sekunder kan växla mellan blytunga partier till partier där en ensam gitarr plockar ackord med Loves röst som enda sällskap. Lägg till en rejäl dos snygga melodier och kraftiga refränger så har du ett album som är omöjligt att stå emot. Det här bandet kommer att gå långt.

Bäst: I denna Gott & Blandat-påse så väljer jag ändå In This Void.
Sämst: Det finns inget som är dåligt, men Illuminate når inte riktigt upp till de övriga låtarna.
Betyg: 9 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas