Earache Records
Släpps: 2012-09-17

Rival Sons har under det senaste året gjort sig kända som något av ett husband i Sverige och Skandinavien, gång på gång har de kommit tillbaks till den extatiska publik som de mött i och kring vårt avlånga land. Nu är det dags för våra Kaliforniska vänner att släppa uppföljaren till den tokhyllade Pressure And Time.

Öppningsspåret Keep On Swinging har redan kunnat höras online och i svensk radio (video släppt idag, se nedan. reds. anm), det är en typisk gungande Rival Sons-låt med en fuzzig riffslinga som huvudmelodi. Jay Buchanan sjunger som man vant sig vid, men snart ska det bli ändring på det.
I Wild Animal får vi istället höra en Jay som överger sin souliga grund för att istället sjunga lite mer ”sent 60-tal” med en hint av Marc Bolan. Samma i spår fyra. Jäkligt cool låt, riffet sitter som en smäck och låten drivs framåt på ett flytande sätt.

You Want To
är djungeltrummornas nationalsång, Michael Miley spelar på bakom en vilde bakom sitt trumset medan Scott Holiday (gitarr) och Robin Everhart (bas) ligger både i för- och bakgrunden samtidigt med sitt kompande.
Energisk låt där bandet visar upp hur tighta de blivit efter det konstanta turnérandet. Låten bevarar sin energi när de tar ner den i tempo och jammar loss, för att sedan explodera in i en sista refräng och solo.
Ett tvättäkta The Kinks-riff inleder Until The Sun Comes, en stökig 60-talsdänga med en väldigt stark refräng. Här inser man att Rival Sons verkligen tröttnat på att jämföras med Led Zeppelin överallt, Head Down är mycket bredare i influenserna. Inte lika omedelbar som den mästerliga Pressure And Time, men det är å andra sidan en otacksam uppgift att följa upp den.

Run From Revelation är en snyggt tillbakslutad låt där Scott och Jay är de som står för verserna likt en modern version av Ritchie Blackmore och Ian Gillan, medan refrängen är en riktig ångvält.
Solot är grymt snyggt, Scott leker runt med sina effekter som aldrig förr på denna plattan. Robin leker runt på basen lika mästerligt som alltid, det är en fröjd för mitt basist-öra att höra ett sådant föredömligt utförande.
Face Of LightPressure And Time får här en uppföljare i Jordan, en bländande vacker bluesballad där Jay visar enorm klass och utnyttjar sin singer/songwriter-bakgrund till fullo.
Låten är förvisso lite längre än den kanske borde vara, men den är tillräckligt kvalitativ för att kunna bära upp sin längd.

Som många vet är shuffle min favorit-takt (jag utmanar er att komma på en låt som går i shuffle som är dålig), vilket gör att jag redan från början är dömd till att gilla låten All The Way. Nu råkar det vara så att det är mer än takten som är helt grym i denna låten, killarna låter kreativiteten flöda och Jay sjunger ut om hur han kom in på musikens linje.
I The Heist tar man på sig The Doors-kostymen och levererar, liksom i de flesta andra låtarna, en stor refräng. Scott bjuder på ett stämningsfullt twin lead-solo innan det halvskräniga huvudriffet kommer in igen. Låter som en Fender Telecaster.

Tidigt 70-talsjammande med en hint av garage är väldigt på tapeten nu, fans av detta borde gilla låten Three Fingers. Själv har jag lite svårt för den, jag känner inte riktigt att det finns en låt däri på samma sätt som det finns ett sound, Jay övertygar inte helt. Det räcker inte, fansen har vant sig vid att de på sina två senaste släpp fullkomligt spottar ur sig hits. Att man blir jämförda med Zeppelin får de väl bara svälja och leva med, det är ju trots allt ett av historiens bästa band. Inte direkt så att de blir anklagade för att plagiera Efva Attling.
Det är farligt att börja tänka för mycket när man skapar musik, man ska låta själen och musiken ta en dit den tar en, då blir det som bäst och mest äkta.

Efter detta så inleds ett större epos i tre delar, där Nava inleder lite stämningsfullt och akustiskt.
Efter två minuter inleder Manifest Destiny Pt. 1 med ett maffigt riff, och vi kastas tillbaks till 1969 och en psykedelisk drogdimma. Verserna är riktigt coola, med ett ekande gitarriff och luftig, dubblerad falsettsång.
Scott och Michael jammar sedan loss totalt medan Robin utgör en fast punkt i soundet med sin malande bas. 08.20 minuter av grymt flummande.
Manifest Destiny Pt. 2 är mer strukturerad, med ett Jimi Page-riff i botten och verser som en efter en adderar lite mer för varje gång: i första versen kompas Jay av total tystnad, i andra smyger sig lite handklapp in och i tredje fyller gitarren och basen i med samma melodi som sången.
Låten avslutas med ett riktigt mayhem av effekter och gitarrsolon.

Sista låten True är en akustisk ballad i Going To California-stil där Jay går in i en mer opera-aktig roll och sjunger högt och rent.
Det låter onekligen vackert och det blir en bra kontrast som avslutar plattan.

Head Down är ett lite spretigare alster än sin föregångare, det känns som att de letar sig bort från sin inkörda väg fast utan någon direkt plan på vart de är på väg. Skivan klockar in på över 56 minuter, över 20 minuter längre än Pressure And Time, vilket är ganska långt för ett band som tidigare gjort sig kända för att skriva kortare dängor med enskilda avstickare.
Det är väldigt bra, alla ingredienserna finns där, men jag kan inte låta bli att tycka att Head Down saknar den konstanta udden som fått mig att kapitulera för deras två föregående släpp. Ska bli intressant att se hur det nya materialet gör sig live när de kommer tillbaks till Sverige i oktober.

Bäst: Run From Revelation
Sämst: De fem sista låtarna på skivan bidrar till en större bredd, men skulle lika väl kunnat bytas ut mot två låtar som sammanfattade det hela.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

2 svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas