Datum: 23/4 – 2013
Bolag: Universal
Ända sedan Rob Zombie år 1998 började släppa skivor under eget namn så har musiken gått från klarhet till klarhet. Han har lyckats hålla sig från att ge ut en dålig skiva, men förra släppet Hellbilly Deluxe 2 var verkligen något utöver det vanliga. Därför har jag varit orolig över att Venomous Rat Regeneration Vendour ska bli något av en besvikelse.
Jag har delvis rätt i det påståendet. Venomous Rat Regeneration Vendour känns inte alls lika intressant som sin föregångare. Dessutom känns detta album väldigt händelsefattigt i jämförelse med Hellbilly Deluxe 2. Inledande Teenage Nosferatur Pussy är inte det startskott man vill ha på en skiva, utan ångar istället på i fyra minuter utan att väcka intresset hos mig. Hela skivan fortsätter i stort sett på samma linje. Låtarna går i ett nästan monotont tempo och plötsligt är den slut, utan att det egentligen någonsin lyft ordentligt.
Visst finns det flera partier på skivan som är riktigt, riktigt bra. Dead Radio City And The New Gods Of Supertown är exempel på en låt som Rob Zombie kan skriva i sömnen. Likaså skänker refrängen till Revelation Revolution glädje inombords.
Många låtar delar mig i två läger. En sida tycker att något saknas i musiken, medan den andra sidan vill ställa sig upp och hoppa (och hoppas att ingen ser mig). Ging Gang Gong De Do Gong De Laga Rag är ett exempel på en sådan låt, där verserna får mig att dåsa till för att sedan väcka mig med sin mäktiga refräng. White Trash Freaks lider av samma symptom.
Övriga höjdpunkter på albumet stavas Behold, The Pretty Filthy Creatures! och avslutande punkpärlan, vars energi borde infinna sig i albumets samtliga låtar, Trade In Your Guns For A Coffin. De riktiga sjunkbomberna stavas Rock And Roll (In A Black Hole), ett experiment som borde stannat i arbetsstadiet, samt en oinspirerad cover på Grand Funk Railroad-låten We’re An American Band.
Summeringen av Venomous Rat Regeneration Vendour blir således att det är ett förvirrat och märkligt album. Topparna är förvisso höga, men dalarna är minst lika djupa. Tyvärr tror jag att detta är Robs svagaste album hittills.
Bäst: Låtarna med de starkaste refrängerna.
Sämst: Jag kan inte komma över hur kass Rock And Roll (In A Black Hole) är.
Betyg: 5 / 10