Release: 2013-11-08
Bolag: High Roller Records
Efter att ha spelat musik professionellt i närmare 20 år var det dags för Robert Pehrsson (Imperial State Electric, Death Breath, Dundertåget, Thunder Express etc.) att släppa sitt första soloalbum under namnet Robert Pehrsson’s Humbucker.
Skivan är inspelad i numera klassiska Gutterview Recorders och på skivan återfinns bl.a Nicke Andersson, Dolf De Borst och Tomas Eriksson från Imperial State Electric (som överlag utgör kompbandet på skivan), Peter Stjärnvind (Nifelheim, Black Trip), Joseph Tholl (Enforcer, Black Trip), Robert Eriksson (f.d The Hellacopters), Olle Dahlstedt (Entombed), Johan Bäckman (Necrocourse) och Johannes Borgström.
Målet är att göra en skiva med alla de klassiska ingredienserna ifrån den melodiösa och gitarrdrivna skolan, vare sig det handlar om pop, classic rock eller hårdrock.
Skivan inleds med singeln Haunt My Mind, som med sin självsäkra gitarrslinga och minimalistiska komp kickar igång på ett mycket angenämt sätt. Har man med Imperial State-killarna på skivan är det helt meningslöst att maskera det med något annat, detta är patenterad power-pop när den är som bäst. Ruskigt starka hooks och enskilda prestationer som är få förunnade att få ha med på sin skiva.
I Serious kommer Thin Lizzy och hälsar på, det är gitarrstämmor och shuffle-groove med en riktigt kraftfull refräng. Sångstämmorna är riktigt vassa och efter ett Hot For Teacher-fill svävar basen iväg i ett atmosfäriskt plinkande. Ett lekfullt twin-leadsolo senare börjar jag mer tycka att det är löjligt hur samkörda de låter. Det är inte ens kul längre, jag vill bara kasta ut alla mina instrument från balkongen.
I Keep Me In Your Heart kommer tanken krypande, en tanke som följt med sedan första stund: Robert Pehrssons leadsång? Man kan nog luras att dra slutsatsen att han sjunger som Nicke Andersson eftersom musiken till så stor del bottnar i de influenserna som Nicke också bygger sina låtar på, samt att de skrivit låten tillsammans. Det känns dock inte som en direkt träffande jämförelse. Vad som är intressant är dock att man rör sig över ett så brett spektrum att man egentligen kunde ha behövt tre olika sångartyper på plattan. Pehrsson är ingen Phil Lynott eller Roger Daltrey, en sådan sångare som kan göra en hyfsad låt till ett monster med sin sång. Jag tror inte heller att han ser sig som en sådan sångare, utan ser till att skriva vassa låtar först och främst. Stundtals på skivan är lead-insatserna till och med klart bra. I den soul-bluesiga Can’t Change har han dock inte det Scott Morgan-kort i rockärmen som Nicke kunde plocka fram i The Solution. Låten i sig är dock klart njutbar och ger skivan en skön dynamik med sitt lugna driv och en underbar Wurlitzer som tillskott i rytmsektionen.
Running For Shelter är en låt som redan från första stund fångar en som lyssnare, introt är helt lysande och trots att sången stundtals är lite skrikigt arrangerad så är musicerandet och låtstrukturen så bra att man inte bryr sig om det direkt. Det är gitarrdriven rock, lyssna på rocken liksom.
I den dramatiskt uppbyggda Wasted Time visar Tomas Eriksson på grymt driv och en intensitet som har blivit lite av hans signum. Mot slutet maler samtliga på ruskigt bra och det är bara att tacka och ta emot. Basspelet är överlag sylvasst på skivan (då Nicke Andersson spelar bas på nästan samtliga låtar är det bara att hylla denna mästare) och det är alltid något nytt som händer i ljudbilden, det krävs många genomlyssningar så att man kan fånga alla nyanser man lyckats kräma in i skivan. Ljudbilden i sig är vackert utformad. Den är både atmosfärisk och tillåtande men tar samtidigt vara på den intensiva punch som samtliga musiker bjuder på.
Joseph Tholl sjunger låten Mesmerizing Shadows, som är lite mer mörk och ondskefull med sin riffiga framtoning. Det passar bra ihop med hans mer aggressiva sångstil. I mitten av låten får vi även ett lugnare parti med halvgalna Uriah Heep-falsetter i bakgrunden som ackompanjerar gitarrstämmorna i förgrunden. Här bjuder även Peter Stjärnvind på ett betydande inhopp, då han spelar både trummor och två olika gitarrdelar.
I Who Else Is On Your Mind visar Pehrsson upp sin UFO-ådra, refrängen är riktigt stark och rytmiskt är gitarrerna helt klockrena. Michael Schenker hade definitivt dragit på smilbanden, det kan ni iallafall räkna med att jag gör.
Sista låten Falling Into Darkness är ännu en sådan låt som sätter sig från första stund. Man får ihop texten bra med soundet och de olika delarna förstärker varandra. Något som man kan säga om skivan överlag. Det är inga nybörjare som har spelat in detta, utan en samling rutinerade som vet vad uppbyggnad är och vad som ger effekt i lyssnarens själ.
Nu väntar vi egentligen bara på att detta gäng ska ta sig ut på vägarna. Tills dess tänker jag veva denna skivan om och om igen så att man är med på exakt allt som händer inför ens ögon när det är dags att uppleva det på en scen.
Pehrsson kommer aldrig komma ifrån att folk jämför med Imperial State Electric, däremot har han en förmåga att inte sno lika mycket som Nicke och han täcker ett lite annorlunda spektrum i rockhistorien. Om man säger att Nicke riffar som Paul Stanley 1978 och solar som C’mon And Love Me (KISS) så är Pehrsson mer Waiting For An Alibi (Thin Lizzy).
Ni hör själva varför ni bör äga denna skiva.
Bäst: Musicerandet är skrämmande bra, jag är själv ganska inkörd inom bandets influenser och går igång på saker till höger och vänster hela skivan igenom.
Sämst: Det som hade kunnat höja materialet till dess ultimata nivå hade varit en sådan där klassisk leadsångare som kan förvandla allt till guld. Gudarna ska dock veta att tiden då dessa sångare till synes växte på träd är long gone och det är ju trots allt inget fel på det vi bjuds på.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt