Släpps: 2013-10-07
Bolag: Steamhammer/SPV
Running Wild är tillbaks med en ny skiva, Resilient, som är uppföljaren till Shadowmaker. Förra årets alster mottogs med ljumna recensioner och många fans kände inte att de fick maximal utdelning när det legendariska bandet till slut återvände med en ny skiva.
Rolf Kasparek (sång, gitarr) har dock satt sig bakom sitt roder för att styra ut skeppet på ännu en vända.
Skivan öppnar mycket starkt med Soldiers Of Fortune, en omedelbar signal om att Running Wild-soundet är tillbaks. Riffet har en helt annan självklarhet och punch än något på Shadowmaker, soundet är mycket kraftfullt och självförtroendet lyser igenom. Sången är både bättre producerad och framförd, man märker att Rolf känt hettan och reser sig till en ny nivå.
Titelspåret Resilient inleder på ett klassiskt Accept-manér, hela plattan osar överlag mycket mer klassisk metal än föregångaren. Refrängen känns tyvärr fantasilös även om den klarar godkänt.
I Adventure Highway bjuds vi på ett Hell Bent For Leather-riff som leder oss fram till en bra mycket mer intressant refräng. Det är bra tryck både i soundet och i spelet, även om det osar trummaskin lång väg. I pressreleasen framgår heller inte att någon mer än gitarristen Peter Jordan medverkar på skivan, således kan man anta att detta i stort sett är ett enmansprojekt.
The Drift spär på med ännu mer tempo och tryck, det är bara att dra på pirathatten och hissa segel inför den mer dynamiska Desert Rose där vi bjuds på skivans bästa sångprestation.
Rolf berättar i pressreleasen att Shadowmaker triggade något inom som väckte glöden, något både han och jag menar märks på denna platta. Fireheart var tydligen en låt som bara sprutade ur honom inför detta släpp, en produkt av när kreativiteten gör sitt med själen och allt faller på plats. Låten har dessutom skivans kanske bästa solo.
Run Riot är en av få låtar hittills som inte kan klassas som en ”rökare”, vilket inte på något sätt betyder att intensiteten och riffglädjen saknas.
Down To The Wire är ett tungt nummer, dock är jag inte efter tyngd när jag lyssnar på Running Wild så jag skulle vilja klassa låten som en filler. I ett live-set har den definitivt ingen plats om man vill hålla kvar nerven i konserten.
Crystal Gold är en låt som handlar om något så oväntat som privatiseringen av dricksvatten. Låten i sig låter dock exakt som man kan vänta sig, det är extremt tyskt och riffandet är lika vasst som Kevin Costners samurajsvärd i The Bodyguard.
Skivan avslutas med låten Bloody Island, ett episkt nummer som inleder akustiskt med manskörer över ljudet av vågor. När låten kommer igång så är ”storslaget” ett ord som slår mig omedelbart. Jag gillar hur Rolf lyckas knyta ihop säcken så att man verkligen känner att man lyssnat på en riktigt högklassig Running Wild-skiva. Om det är något man kan säga om den så är det att fansen kommer bli stormförtjusta och kräva en turné. Jag skulle bli mycket överraskad ifall den gode Rock ’N’ Rolf inte viker sig för trycket.
Bäst: Soldiers Of Fortune och det faktum att Running Wild är tillbaks på allvar. Detta är en utmärkt skiva för den som gillar traditionell, tysk metal.
Sämst: Down To The Wire.
Betyg: 7,5/10
Skribent: Viktor Skatt