Skivbolag: UDR
Releasedatum: 1 mars (Europa). 26 mars (USA).
Kungarna från Yorkshire är tillbaka med sitt tjugonde album i ordningen.
Efter att ha släppt en del halvdana skivor under senare år så var jag nästan i extas när bandet levererade den kompromisslösa och ”back to basics”-doftande Call To Arms år 2011. Helt plötsligt kunde man känna att det var Saxon igen. Det lät arbetarklass och det var på riktigt.
Till Sacrifice har man valt att plocka in Andy Sneap, som på senare år har producerat band som Accept, Testament, Megadeth, DevilDriver och Exodus.
Skivan inleds med introt Procession som är en slags framväxande krigshymn som leder fram till titelspåret Sacrifice.
Ovetandes om vem som producerat så tänkte jag utsökt på Accept. Riffandet och soundet låter väldigt mycket som det som gett Wolf Hoffmanns gäng ett sällan skådat uppsving.
Dessvärre saknar man de melodiska teman som Wolf är mästare på att skriva, dessa teman som skiljer en superlåt från en låt som är helt ok. Jag är inte övertygad.
Made In Belfast inleder lovande men riffandet är återigen lite väl metalliskt och stelt. Man kan visserligen inte vänta sig att Saxon ska svänga som 1981 men man kan förvänta sig mer.
Att Biff Byford lägger en ganska jobbig sångstämma i versen gör inte saken bättre. Nibbs Carter (bas) och Nigel Glockler (trummor) styr dock skutan med ett skönt driv. Doug Scarratts och Paul Quinns insatser på gitarr imponerar inte helt ännu.
I Warriors Of The Road tar de dock revansch, det är fullt ös från början och både riff och refränger sitter exakt som de ska. Solopartiet är snudd på uselt men låtens energi och Biffs kraftfulla och ytterst auktoritära stämma säkrar ett gott betyg åt denna rökare.
Guardians Of The Tomb är en låt som inleds i halvfart men som snabbt övergår i ett stabilt riffande.
Refrängen är mäktig och efter ett par genomlyssningar sätter den sig.
Den som gillar Manowar från och med Louder Than Hell-plattan (vilket alla med öron bör göra) kommer att gilla Stand Up And Fight. En tuggande låt med gott om distat tryck i gurorna. Ganska simpel uppbyggnad, men varför offra effektivitet bara för att det ska vara svårt?
Plattans headbanger-nummer återfinner vi i Walking The Steel. Det är tyvärr ingen särskilt minnesvärd låt rent musikaliskt, men den har en skön rytm. När Nigel ligger på hi-haten är det riktigt tungt men tyvärr går han över på ride-cymbalen under verserna. Det hade förvisso inte varit särskilt effektfullt att hålla samma komp under hela låten men riden förstör känslan för mig.
Saxon är ett band som vet att shuffle är en ypperlig takt för hårdrock. Night Of The Wolf är ett fint exempel som bekräftar detta. Crusader-plock varvas med intensivt riffande och en stark refräng.
Wheels Of Terror är en relativt transparent historia där rytmen återigen är mer attraktiv än låtens innehåll i sig självt. I solopartiet fläskar man dock på betydligt bättre, bjuder på lite twin lead-gitarrer och börjar om låten på nytt. Ganska snyggt alltså.
I avslutande Standing In A Queue drar de till med det klassiska, pulserande Saxon-riffandet som för tankarna tillbaka till fornstora tider.
Hade det bara varit lite mer Rock N’ Roll i produktionen av gitarrerna så hade det varit bra mycket bättre. Saxons gitarrer ska inte vara så där metalliskt tunga som de är på hela plattan.
Överlag så är skivan något av en besvikelse då man inte spann vidare på framgången och trendbrottet som Call To Arms trots allt var.
Låtmaterialet är bra men klassen på det motsvarar inte den ligan som Saxon spelar i.
Det ska bli kul att se vilka låtar de väljer att spela live från den här plattan. Jag hoppas dock att de inte spelar på tok för många.
Det är svårt att veta om det är Andy Sneap som har lett in dem på det metalliska spåret som kommer gå hem bra i Tyskland, fast lite sämre i Sverige, eller om det är bandet som ännu en gång har övergett det mer brittiska soundet. Ifall det är det förstnämnda så anser jag att det är nödvändigt att man byter producent till nästa skiva.
Bonusskivan innehåller fem spår med nyinspelningar av gamla låtar, något som Saxon verkar tycka mycket om.
Crusader görs i en härligt orkestrerad version, dock kan det bli lite kaka på kaka eftersom man inte har dämpat något elektriskt i låten utan bara lagt på en orkester.
Just Let Me Rock och Forever Free har man spelat in på nytt och jag tycker absolut att det låter bra, soundet är mer Saxon än vad soundet på Sacrifice är. Lite billigare, men mer effektivt.
Requiem (We Will Remember) medföljer även i en akustisk version. Biff låter aningen ansträngd men det är en behaglig låt som funkar bra att köra akustiskt. Jag föredrar dock orginalet från Solid Ball Of Rock (1991).
Bäst: Warriors Of The Road
Sämst: Produktionen.
Betyg: 6,5/10
Låtlista:
1. Procession
2. Sacrifice
3. Made In Belfast
4.Warriors Of The Road
5. Guardians Of The Tomb
6. Stand Up And Fight
7.Walking The Steel
8. Night Of The Wolf
9. Wheels Of Terror
10. Standing In A Queue
Bonusskiva
1. Crusader (Orchestrated version)
2. Just Let Me Rock (Re-recorded version)
3. Requiem (Acoustic version)
4. Frozen Rainbow (Acoustic version)
5. Forever Free (Re-recorded version)
Skribent: Viktor Skatt