Release: 2013-02-08
Skivbolag: High Roller Records
Svenska Screamer är i dagarna aktuella med uppföljaren till debutplattan Adrenaline Distractions: Phoenix. Skivan släpps via High Roller Records, som har lagt beslag på en stor del av den svenska metal-marknaden under senare år.
Releasepartyt i hemstaden Ljungby den 9 februari planeras för fullt och den som är tuff nog finner all information om hur ni kan hitta dit via bandets Facebook-sida eller eventets länk.
Skivan inleds med singeln Demon Rider, där man direkt känner igen det intensiva riffande som Anton Fingal och Dejan Rosić bjuder på. Refrängen är trallvänlig och de maskulina körerna är på plats.
Soundet låter härligt old school, produktionen är levande och inte för polerad.
Ytterligare ett plus för det snygga sticket innan solot och dynamiken i låtens olika delar.
No Regrets är en svängig historia i shuffle som växer ju mer man lyssnar på den. I början hade jag svårt för Christoffer Svenssons sångmelodi, men när man väl har lyssnat in helheten så är det en mycket trevlig låt att lyssna på. Även i denna låt är det ett snyggt break innan solot med en riktigt sjysst gitarrmelodi. Live kör både Dejan och Anton på Gibson-gitarrer, ibland tycker jag dock att det låter lite som att de spelar med Fender-ton åt Iron Maiden-hållet på plattan.
I Slavegrinder är det dags att skruva upp tempot rejält, här öser trummisen Henrik Petersson på mästerligt när han styr sin heavy metal-armé mot seger. Här står även Christoffer för en av skivans bästa sånginsatser, även om han sjunger ytterst högklassigt över hela plattan. Lite av den runda klangen i hans röst som Joey Tempest hade på Europes tidiga material.
Man märker att bandet verkligen har tagit sin tid och inte slängt ihop några halvfärdiga låtar. Man har analyserat låtarna noga och jobbat in olika partier för att hålla lyssnaren intresserad.
Ännu en låt där de visar prov på detta är Far Away From Home, där jag återigen tycker mig höra lite tidiga Europe i refrängen. Tycker man inte om Europe så hatar man rock, så enkelt är det och så bra är således denna låt.
Skivans bästa spår bjuds vi dock på när No Sleep ’Til Hamilton kommer på. Ett riktigt övermäktigt riff drar igång denna malande dänga som påminner lite om Judas Priest från Point Of Entry-eran blandat med turnékompanjonerna och Smålands-bröderna Bullet.
Visst, man inte ska referera till för många andra band, då materialet står starkt på egna ben, men när de gör en klassisk Scorpions-nedgång vet man att man är i hamn!
I andra delen av gitarrsolot bjuds vi dessutom på en fantastisk gitarrslinga samtidigt som låten sakta byggs upp på ett mäktigt sätt. Jag ställer mig upp i soffan och ber till högre makter att det ska komma ett twin lead. Jag blir bönfallen och låten når sitt klimax! Helsike, detta är för bra för att vara sant.
I titelspåret Phoenix vrider man återigen upp tempot, speciellt i refrängerna där Henriks smattrande baskaggar och Christoffers grymt höga överstämma ger låten en fruktansvärd intensitet.
Lite wah wah-solo på det och vi har det färdiga receptet på en småländsk atombomb framför oss.
Mr. Noman inleder väldigt lugnt, med Screamers mått mätt. Christoffer predikar texten innan låten smäller igång med ett skrik. Jag kan nog tycka att uppbyggnaden innan refrängen är bättre än själva refrängen, det är bra men inte mästerligt.
Återigen visar Anton och Dejan vilket bra team de är i solot, jag gillar när man använder kreativitet istället för enbart teknik i gitarrsolon. Ingen av dem är en utpräglad Yngwie-shreddare, istället satsar det på kraftfulla och catchiga melodier som sätter sig. Tänk om fler gitarrister kunde tjäna musiken istället för sitt ego.
Avslutande Red Moon Rising och Lady Of The River kan jag tycka är de låtarna som inte når upp till samma nivå som övriga låtar på Phoenix.
Red Moon Rising öser på med ett stenhårt riffande och är en ytterst njutbar heavy metal-låt, men den saknar det där lilla extra. Refrängen kan upplevas som lite skrikig.
Avslutningslåten Lady Of The River är skivans mest episka spår och jag njuter extra mycket av verserna. Däremot tycker jag att dynamiken och förmågan att underhålla lyssnaren med olika och intressanta låtpartier saknas lite här. Istället fokuserar man på att avsluta skivan som om vore det sista låten på en konsert.
Sammanfattningsvis så är det en väldigt stark skiva detta gäng har spelat in, jag är mycket nöjd med låtmaterialet och kreativiteten som de visar upp!
Jag tycker att man visar upp en högre lägstanivå än på debuten, även om de verkligen fick till ett par rejäla toppar på den som gör det svårt för mig att rangordna albumen.
No Sleep ’Till Hamilton är kanske den bästa låten bandet spelat in och de visar att de lever på så mycket mer än energin i sina snabbare nummer.
Du kan boka Phoenix via CDON.
http://wearescreamer.com/
Facebook/Screamer
Bäst: No Sleep ’Til Hamilton
Sämst: Att de inte håller samma mästarklass ända in i mål, även om hela plattan är mycket njutbar rätt igenom.
Betyg: 8/10
Låtlista:
1. Demon Rider
2. No Regrets
3. Slavegrinder
4. Far Away From Home
5. No Sleep ’Til Hamilton
6. Phoenix
7. Mr. Noman
8. Red Moon Rising
9. Lady Of The River
Skribent: Viktor Skatt