Release: 21/10 – 2014
Bolag: Roadrunner Records
Att det skulle bli ett femte album från Slipknot har inte på några sätt varit en självklarhet. Med den turbulens som har funnits kring gruppen de senaste åren, som började med att basisten Paul Gray avled på grund av en överdos (och trolig felmedicinering) och att trumslagaren Joey Jordison fick kicken under omständigheter som fortfarande är höljda i dunkel. Dessa var inte bara två av gruppens mest kreativa krafter utan även två av gruppens mest omtyckta medlemmar.
Därför är det viktigt att ha i åtanke att .5: The Gray Chapter inte bara är ett album fyllt med musik. Det är en del i sorgearbetet, en lektion i anger management och en chans för gruppen, och särskilt sångaren Corey Taylor, att kunna vädra sin åsikter, tankar och säga sin sanning. På skivan ryms både den ilska som gruppen känner (Sarcastrophe, Nomadic och The Negative One), den sorg som gruppen fortfarande bearbetar (XIX, The Devil In I, Goodbye och If Rain Is What You Want) och den hopplöshet inför framtiden och mänskligheten som gruppen vill dela med sig av (Killpop, Skeptic och Custer). I spåret AOV trängs alla dessa komponenter och får samsas om ett spelrum på drygt fem och en halv minut. Texterna är dessutom starkare än någonsin och drar ner lyssnaren i det helvete som Slipknot har tagit sig igenom (och fortfarande vandrar i?). Och om jag i ärlighetens namn saknar Joeys trumspel på detta album? Inte alls. Ersättaren (troligen Jay Weinberg) piskar skinnet med samma intensitet, ilska och precision.
.5: The Gray Chapter är ett album som fungerar bäst som en enhet, där spår som The Devil In I och Goodbye känns svaga på egen hand men i sammanhanget lyfter skivan enormt, men där en häftig idé som Killpop får svårt att passa in och kanske hade klarat sig bättre på egna ben. När flera komponenter ska fungera i symbios märks de svagare delarna, tyvärr, tydligare. I sammanhanget upplevs även Lech och The One That Kills the Least, tillsammans med just Killpop, som de svagaste komponenterna. Detta märks så tydligt då resen av materialet är så starkt att det blir svårt att välja bland höjdpunkterna. För när det här är bra så är det riktigt bra. Hade hela skivan varit lika stark så hade den gått direkt in på min ”topp 10”-lista över världens bästa album.
För att plocka ut enskilda höjdpunkter utan att glömma någon annan är omöjligt. Det skulle kunna röra sig om det emotionella öppningsspåret XIX, i vilken Corey visar upp sig från sin mest sårbara sida. Eller hur nämnda spår glider över i den arga, hårda och oförlåtande Sarcastrophe. Eller alla känslor som man hinner känna i AOV. Det kan också vara den märkliga kärleksförklaringen till sin avlidna basist i Skeptic, som tillsammans med Nomadic har skivans starkaste refräng. Det kan också vara den paranoida och schizofrena balladen Goodbye. Men det skulle lika gärna kunna vara de intensiva Custer, vars refräng är omöjlig att inte skrika med i efter ett par gånger, och The Negative One, där mina lufttrummor blir misshandlade mer än vanligt. På Deluxe-utgåvan av albumet ingår även den mörka, fantastiska Override. Hur detta spår inte kan ingå på standardversionen går över mitt förstånd.
Men det är det mycket som gör på .5: The Gray Chapter. Det är svårt att få ett ordentligt grepp om skivan. Ofta känns albumet riktigt, riktigt starkt. Sen kommer det enstaka spår som förstör hela känslan och när avslutande If Rain Is What You Want ljudat klart så är jag inte precis på festhumör.
Bäst: Som sagt, svårt att välja en enskild låt eller ett enskilt ögonblick. Men förmodligen är det den råa energin, intensiteten och de nakna känslorna.
Sämst: De svaga punkter som drar ner skivans betyg.
Betyg: 8,5 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby