Sparzanza skiva
Release: 2014-03-28
Bolag: Spinefarm Records/Black Cult Records

Sparzanza från Karlstad har existerat som band i snart 20 år och har nyss släppt sitt sjunde album Circle. Man har tagit sin melodiösa hårdrock/metal runt hela Europa och Sverige, man har åtnjutit framgångar men man är fortfarande ett hungrigt band som ständigt söker efter rampljuset.

Plattan inleds med den riffigt drivande Pine Barrens, en modern metalhistoria som flirtar lite åt alla håll. Ljudet är maffigt och man vet exakt hur man ska bygga sitt sound för att maximera utdelningen. Fredrik Weileby övertygar sångmässigt och visar prov på bra bredd.
Underneath My Skin bjuder på ett väldigt melodiöst ångvältstugg medan Breathe faller lite platt tack vare sin fantasilösa struktur. Det är välspelat men faller mig dessvärre inte i smaken.
Den vemodigt smådeppiga Into The Unknown bjuder på orkestrala inslag och effektfull uppbyggnad inför den stora refrängen som sätter sig på hjärnan.

Sparzanza består av duktiga musiker och refrängerna samt melodierna är starka överlag. Det känns dock som att de hade behövt fler låtar som är helgjutna från första till sista stund. Många riff låter ganska standard och trots att det förmodligen är svinigt kul att spela dem så är det inget som kommer kunna stå emot tidens tand.
Direkt efter att den tanken dyker upp dyker dock Enemy Of My Enemy upp. En komplett låt där samtliga beståndsdelar håller hög kvalitet.
Jag får definitivt en känsla av att denna låt hade gått hem superbt i dagens rockradio, det är ingen tvekan om det.

Den pianodrivna As I Go Away bryter av skivan på ett bra sätt och är även den en stark komposition. En ångestfylld ballad med stråkar slår sällan fel.
Black bjuder på ett mäktigt introriff som dock övergår i en tämligen blek låt. I efterföljande Death Don’t Spare No Lives plockar man fram en mer aggressiv ådra och skramlar loss. I vissa partier får jag lite Pantera-vibbar, ibland tänker jag på SlipKnoT. Ibland lyssnar jag bara.
I avslutande Do What Thou Wilt är det främst Johan Carlssons tunga basspel man lyssnar på i huvudriffet. Den har ett skönt tryck och bra edge i soundet som ger helheten en vassare klang i det lägre registret.
Överlag ger Sparzanza sina fans ännu mer av sig själva och det är väldigt proffsigt kompositions- och soundmässigt. Med en bra ljudtekniker kan deras spelningar framöver bli riktigt feta och det nya materialet lär passa ypperligt för scenen.

Bäst: Enemy Of My Enemy.
Sämst: Lite för många riff som inte hade stått på egna ben utan en stark refräng.
Betyg: 6,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas