Datum för release: 5/6-2012
Century Media Records
Producerad av: Christian Donaldson


Under flera års tid har jag lovordat detta kanadensiska band som nästa stora grej, men ofta fått himlande ögon och dräpande kommentarer som svar. The Agonists märkliga metalcore må vara för hårdsmält för vissa människor, men bandets förmåga att blanda in små korn av olika musikstilar i sitt melodiösa döds-ös  är inget annat än modern konst för öronen.

Men detta är bara en liten del av det som är The Agonist. Alissa White-Gluz står för all sång, såväl den mer lättlyssnade, de operainspirerade partierna samt de growl-delar som skulle blåsa många sångare (och sångerskor) åt… Ja, helvete. Hennes förmåga att hitta melodier i de mest omöjliga terränger är häpnadsväckande. Gitarristen Danny Marino lyckas blanda omöjliga tonarter på ett sätt som för många andra band skulle vara otänkbart men som för detta band är logiskt. Dessutom är riffen så medryckande att det är omöjligt att sitta stilla. Även rytmsektionen ligger så nära fulländning att det skickar rysningar längs med ryggraden.

Prisoners är bandets tredje släpp och trots att alla ovanstående typiska drag finns med i musiken så är detta på samma gång deras mest lättlyssnade album (mycket tack vare en mindre grötig produktion), men också den skiva där bandet prövat nya grejer. Singelsläppet The Escape är den rakaste låt som bandet har släppt. Lättlyssnad och en enkel refräng och lite av en besvikelse i The Agonist-världen. Likaså är efterföljande singeln Ideomotor för lång (läs: evighetslång) och slutets soloorgier blir ett antiklimax.

Tack och lov finns det mycket annat som väger upp för dessa missar. Predator & Prayer, som lånar in Pink Floyds barnkör, är briljant med sin snygga refräng och inspirerande riff. Everybody Wants You (Dead) besitter ett omänskligt ös som lämnar feta femkronor i armhålorna efter fem minuters frenetiskt luftgitarrspelande. Dead Ocean bjuder på en resa från metalcore-Kanada, till mellanöstern tillbaka till New Orleans jazzscen och avslutande Revenge of the Dadaists bjuder på albumets stora överraskning i form av ungefär en miljon tempoändringar och stilbyten.

Prisoners är inte The Agonstis låtmässigt bästa album, men det är bandets starkaste släpp. Chansen är stor att detta album blir gruppens stora genombrott, och det album som får mina vänner att sluta himla med ögonen och istället ta plats på min luftgitarr-scen.

Bäst: Predator & Prayer
Sämst: En Ideomotor som aldrig tar slut

Betyg: 8 / 10

Jimmy Rimsby

 


Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas