the-amorettes-game-on-album-cover
Bolag:
Off Yer Rocka
Release: 2015-03-23

The Amorettes från Skottland har på senare tid tagit mer och mer plats på den europeiska rockscenen efter att ha turnerat med storheter som Europe och Black Star Riders.
Detta gäng väljer, trots sin gitarrdrivna Rock N Roll, trioformatet även om det naturliga hade varit två gitarrister. Gitarristen och sångerskan Gill verkar inte se problemet och ofta brukar dessa gitarrister vara desto köttigare. Tummen upp.
Debutplattan Game On får det att klia lite extra i fingrarna då producenten heter Chris Tsangarides. Den som kan sin hårdrock vet att detta är en av de stora, med bland andra Judas Priests monumentala Painkiller och Thin Lizzys Thunder And Lightning på sitt samvete.

Skivan brakar igång med Bull By The Horns, en pulserande käftsmäll där Gills vassa riffande och Heathers mullrande bas driver på över Hannahs hänsynslösa fyrtakt. En rökare med en sylvass målmedvetenhet som direkt för tankarna till Airbournes bästa stunder.
Det rytmiskt svängande men ändå simpla drivet fortsätter i Fire At Will, trots musikens relativa klyschighet köper jag det rakt av. Det är Mötley Crüe, Guns N Roses och Danko Jones i en salig blandning, vilken konstant behåller en puls som nekar lyssnaren att bryta koncentrationen.
Soundet är stort och maffigt, efter de inledande fartnumren kommer en stadig midtempo-låt i form av Get What’s Coming. Låten låter som vad bolagen brukar släppa som förstasingel, med framträdande ”hey! hey!”-körer som passar bra till livespelningar, trots att jag inte brukar gilla denna typ av låtar så viker jag mig.

I Hot And Heavy höjer man återigen tempot, med sina toksimpla riff känns The Amorettes som en fotbollsspelare som drar samma gamla dribbling gång efter annan och ändå lyckas varje gång. ”De flesta bands första platta är den där kreativiteten syns bäst”-syndromet är definitivt närvarande här, det är effektivt låtskrivande som fyller musikens syfte.
Daddys Got Money är ett tungt nummer där gitarren cementerar min tanke om att det ligger något lite glam/sleazigt i bakgrunden för bandets sound som annars bygger på denna typ av rocks givna fader: AC/DC.
Riffandet har definitivt sin rytmiska grund i spåren gitarrister som Slash och Mick Mars karvade ut under 80-talet, något som märks tydligt i Son Of A Gun.
Även om soundets tuffhet och punch väger tyngre än låtarnas textmässiga budskap håller bandet kvar mitt intresse. Jag blir inte själsligt berörd men väl underhållen, trots att många låtar håller liknande tempo har bandet hittat nerven de vill slå an på.
Det märks att bandet har en stark vilja och en törst efter att få rocka, det är musik som ska drickas bärs till. Shoot From The Hip och Give ’Em Hell är låtar som fortsätter enligt samma vision. Endast två av de åtta första låtarna är över fyra minuter, det är pang på rödbetan som gäller.

Heartbreaker bjuder på en av plattans starkaste refränger och Hannahs tryck bakom trummorna driver denna Mr. Big-rockande godbit i hamn.
Skivan avslutas med samma ös som på resten av fullängdaren i form av Rock Me Roll Me. Det är fortsatt högklassigt men här börjar till och med jag bli lite mätt.
37 minuter av gastkramande rock, ett massivt sound och ungdomlig energi senare får mina öron till slut vila.
Jag förutspår att plattan kommer agera soundtrack på otaliga förfester framöver, det är definitivt en partystartare som har aggressivitet, attityd och tyngd.

Jag ser framför mig hur jag nästa år ligger i gräset då The Amorettes går på scenen på Sweden Rock Festival, det är fredag eftermiddag och i solskenet bevittnar jag hur tusentals personer blir törstiga på nytt.

Bäst: Det rytmiska drivet, energin och det maffiga soundet. Tsangarides har gjort ett bra jobb med rätt band.
Sämst: Låtarna är lite väl stöpta i samma form för att stå ut enskilt trots att bandet hittat sitt rätta element.
Betyg: 8,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas