anger

Bolag: Rockstar Re:chords

The Borderline Saints från Staffanstorp är högaktuella med plattan Anger Management. Bandet har spelat ihop sedan 2009 och 2011 kom plattan F60-F69. Låt oss ta en titt på vad uppföljaren har att erbjuda!

Öppningsspåret A Different Kind öppnar väldigt smakfullt, där andra band försöker köra igång på högsta växel från starten går The Borderline Saints in och bygger upp en stämning. Stämmorna i låten får mig att tänka på allt från 60-tal till Rush och till och med Bloodhound Gang, mycket fascinerande. Snacka om ett rockband som jobbar på bredden, vi får lite av allt möjligt och man räds inte mjuka melodier.
Straitjackets & The Usual Medication (mixad av Beau Hill) är mer pang på, samtidigt som man kan höra en viss progressiv underton där Rush dyker upp på nytt. Huvudriffet är väldigt slagkraftigt och jag som aldrig lyssnat på bandet innan blir väldigt intresserad av vad jag hör.
Produktionen känns ruskigt genomarbetad och man tillåter sig själva att leka loss totalt i studion. I When I’m Dead bjuds vi på industri, första Stooges-plattan och Pantera-riffande, allt levererat på ett vasst sett och med kraftfull sång.

Hindenburg och Desperation bjuder oss på catchig pop-punk och Heavy Burden låter ungefär lika dystopisk som titeln hintar om. Speciellt Emanuel Svensson (bas) utmärker sig här och tänker rytm på samma sätt som Steve Harris (Iron Maiden) i refrängen.
Det finns en dynamik i materialet som håller lyssnaren klar i matchen, vilket krävs ifall man ska släppa en skiva med hela 13 låtar.
Den dramatiskt aggressiva Break Of Dan följd av den orkestralt punk/metal-doftande Cheers. Den alternativa sidan av soundet ger skivan en bredd, då medlemmarnas spektrum av influenser ryms inom en mycket större musikalisk kontext tack vare gränslösheten.

Balladen Lady ger inte mig någon större upplevelse, men den är onekligen en vacker bit. Den mer tekniska Cruel World är desto mer angenäm men följande U Suicide Me får en verkligen att spetsa öronen. Här bjuds vi på förvirrat tok-ös och ett band som låter som en pop-blandning av Snuffed By The Yakuza och System Of A Down, helt galet.
Note To Home är som en poppigare version av Blink 182’s tidiga hits, fast med mer musikalisk finess.
Avslutande Collateral Damage (om man inte räknar Straitjackets & The Usual Medication i vanlig mix på slutet, den har dock behandlats i texten) erbjuder en svängig och modern stämning med ett snyggt versriff som avslöjar att någon hade Joe Perry-affischer på väggen i pojkrummet som ung.

Överlag känns plattan och soundet väldigt fräscht idag, jag uppskattar verkligen den bredd man bjuder på och musicerandet håller mycket hög klass. På samma sätt som det är allmänt att Melody Club egentligen är rockers så hör man att The Borderline Saints har så mycket mer än bara moderna pop-lik i sin musikaliska garderob.

Bäst: Bredden på materialet.
Sämst: Det enda dåliga är väl att jag inte är särskilt inne i genren, då hade jag förmodligen haft en ny favoritplatta vid detta laget.
Betyg: 7,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas