theexplodingboy

Release: 2013-10-18
Bolag: Drakkar Entertainment

Även fast detta band från Stockholm har hämtat sitt namn från en låt skriven av Robert Smith, hjärnan bakom indiegotharna The Cure, så finns det betydligt fler och starkare inspirationskällor för detta gäng. Bandets sound hör hemma i ett gränsland mellan melodidriven goth-rock, basdriven post-punk och synthutsmyckad dark wave. Det går att dra paralleller till New Order, Joy Division och givetvis The Cure. Ibland lyser även andra inspirationskällor igenom som The Sisters Of Mercy, HIM och mer otippade The Sounds.

Det är därför kanske inte så märkligt att bandets fjärdesläpp, som även titeln avslöjar, drar åt det mörka och ibland basbullriga hållet. Trots detta finns det ett driv i flertalet av låtarna, som exempelvis Street Cliché och Dark City Pt. II, som med sin basgång skulle göra självaste Andrew Eldritch (The Sisters Of Mercy) grön av avund. Denna låt har även fått Johan Edlund från Tiamat att vilja producera låtens video.

När Four låter som bäst så låter det riktigt bra. Bandet har en otrolig tillgång i sångaren Johan Sjöblom, som inte bara klarar av att sjunga de mest goth-inspirerade partierna utan även de känslomässiga låtarna (läs: Runaways). Bandet lyckas under många stunder demonstrera en skicklighet i att låta det mörka och basdrivna balansera jämnt med vackra melodier och dekorerande synthmattor. Redan nämnda Dark City Pt. II kan statuera exempel här med. Den känns verkligen som albumets kärna. Men även låtar som Shadows och Always bevisar min tes. Avslutande låtparet Get it Out och Scared to Death blåser dessutom det mesta som New Order har knåpat ihop det senaste årtiondet åt helskotta.

Tyvärr finns det en sida av Four som inte är lika bra. Det är den när det mörka får ge vika åt mer radiovänlig rockpop. Going To Hell och Awful är exempel på detta. Bandet avviker här från sin givna mall och försöker istället ge oss refrängbaserade låtar. Något som bandet inte behärskar lika bra som det man annars gör.

Four är ändå en skiva som växer mer och mer för varje varv den får. Det är också ett album som definitivt visar att 80-talet aldrig kommer att dö. Åtminstone inte 1980-talets goth.

Bäst: Dark City Pt. II.
Sämst: Jag klarar verkligen inte av att lyssna på hela Awful.
Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Facebook/TheExplodingBoy

Ett svar

  1. Anonym

    En grej: Det är Stefan som sjunger på Runaways, inte Johan.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas