Datum för release: 27/3-2012
Warner Bros
Producent: Omar Rodriguez-López

Frågan är omöjlig att besvara. Är The Mars Volta kompletta galenpannor eller är de genier? Ligger sanningen kanske någonstans mittemellan? Kombineras båda dessa element? Faktum kvarstår i alla fall; The Mars Volta är ett av 2000-talets mest intressanta band. Det är alltid med skräckblandad förtjusning som jag lyssnar på ett nytt verk av denna grupp. Sedan debuten De-Loused In The Comatorium från 2004 har bandet haft för vana att blanda in nya element i musiken, och att testa nya grepp. Noctourniquet känns som en oväntad uppföljare till Octahedron, som kom för tre år sedan. Bandet behåller det avskalade soundet, och balladerna finns kvar, utan att det för den sakens skull blir lättlyssnat.

Ska jag vara ärlig så var jag efter de första lyssningarna besviken på Noctourniquet. Jag tyckte att bandet tappat många av de drag som gjorde de så unika. Men efter ett par varv i CD-spelaren så börjar jag plötsligt höra dessa drag. De har bara fått en mer tillbakadragen roll. Att det är starka melodier som fortfarande styr musiken är det ingen tvivel om. Avslutande Zed and Two Naughts är ett lysande exempel på detta. Men söker du skarpa kontraster och tempoändringar som på Frances the Mute så lär du bli besviken. På Noctourniquet står melodierna i fokus, tillsammans med Cedric Bixler-Zavalas magnifika röst, som nu varieras mer än någon förut.

Inledande The Whip Hand bär oväntat många industriella influenser, och skulle kunna jämföras som en korsbefruktning mellan The Mars Volta och självaste Nine Inch Nails. Men även i detta spår hör vi tydliga smakprov på gruppens känsla för melodier. Singeln The Malkin Jewel är en av de märkligaste låtarna som gruppen har gjort, men efter att ha hört den ett par gånger så är det omöjligt att inte sjunga med. Och på tal om allsång, försök att lyssna på Aegis utan att efteråt gå och sjunga refrängen (ja, det är en utmaning!).

Skivan är lugn, åtminstone i jämförelse med bandets tidigare släpp. Möjligtvis framstår Octahedron också som lugn, men som jag redan har varit inne på så känns Noctourniquet som en naturlig uppföljare. Empty Vessels Make the Loudest Sound är otroligt bra, mycket tack vare Bixler-Zavalas sång, och ett annat lugnt spår i form av In Absentia bjuder på ljudmattor som skulle göra självaste Jean-Michel Jarré avundsjuk.

The Mars Volta har ännu inte släppt ett dåligt album, utan lyckas hålla toppklass. Det jag oroar mig för nu är att Cedric Bixler-Zavalas gitarristen Omar Rodriguez-Lopéz tidigare band At the Drive-In nu är aktuella med en återförening på Coachella-festivalen i USA, och att The Mars Volta då ska falla i glömska. Något som absolut inte får hända.

Bäst: Zed and Two Naughts
Sämst: Imago är den enda låt som faktiskt är tråkig.
Betyg: 8 / 10

Jimmy Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas