81JKyb01f6L._SL1500_
Release: 2014-06-16
Off Yer Rocka

The Quireboys firar 30 år med att släppa plattan Black Eyed Sons, uppföljaren till 2013 års Beautiful Curse.
Kvar sedan starten har vi sångaren Spike och gitarristen Guy Griffin, övriga medlemmar är Paul Guerin (gitarr), Keith Weir (keyboards), Pip Mailing (trummor) och Nick Mailing (bas).

Skivan startar med Troublemaker (Black Eyed Son), en låt där man undrar ifall den gode Spike har något kvar i rösten utöver ett hiskeligt väsande. Lyckligtvis är fansen vana vid hans rivjärnsvässade stämma vid det här laget och lär köpa det även denna gång då musiken är anmärkningsvärt svängig. What Do You Want From Me? fortsätter som en vemodig och stilren dänga medan Julieanne är klassisk Quireboys. Ett lagom mått av Rod Stewart och väldigt brittiskt.

Vid första lyssningen tyckte jag inte direkt att låtarna satte sig, det visar sig dock att skivan förvandlar mig till en svamp som med tiden suger åt sig mer och mer. Den gitarrdrivna Double Dealin’ är svår att värja sig mot, ett tokhypat band som Rival Sons hade med enkelhet kunnat släppa denna låt som huvudsingel om de hade skrivit den. Stubborn Kinda Heart är en vacker, akustisk pärla som utgör en av plattans verkliga höjdpunkter och höjer betyget på helheten. Frågan är bara vart Spikes röst försvunnit – på den medföljande CD:n med bandets gig på förra årets Sweden Rock Festival känns det som att det finns mer substans att ta av i stämbanden – nu är det väldigt mycket väsande som måste räddas med dubbningar. Han kan dock tacka högre makter att han bara låter än mer ärrad och inte tappar på samma sätt som till exempel Paul Stanley, som förlorat en stor del av sitt register.

Efter den bestämt coola Lullaby Of London Town  bjuds vi på ännu en vacker låt i form av The Messenger. Det som är intressant med Quireboys är att de spelar en musikstil som otroligt lätt kan bli dötrist. Av någon anledning lyckas de dock med att aldrig tappa lyssnaren och låtmaterialet är väldigt starkt trots att detta släpp kommer såpass tätt inpå det förra. Ingen idéfattigdom eller något som har slängts ihop bara för sakens skull kan identifieras. You Never Can Tell visar bandet från sin coolaste och mest självsäkra sida, där de släpper loss Rolling Stones-groovet som få bemästrar. Man avslutar skivan med balladen Mothers Ruin och folkdoftande Monte Cassino (Lady Lane).

Det finns inte så mycket att orda om, Quireboys håller stilen.

Bäst: Double Dealin’ och Stubborn Kinda Heart.
Sämst: Inget är direkt dåligt men jag hoppas att Spikes stämband håller. De låter oerhört nötta.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas