Lightning Records/Sound Pollution
Release: 2012-09-14

Äntligen är det dags för The Scams tredje platta, Bombs Away, att se dagens ljus. Efter den raggarrockiga debuten One Night Of Mayhem och den mörkare Rock N Roll Krematorium har man på denna plattan samlat alla sina idéer och skapat en extremt svängande, gyllene medelväg som känns helt rätt för bandet.
Skivan är inspelad i Linus Olssons (gitarr) studio Raw Studios och mixad samt mastrad av Rikard Löfgren.

Plattan drar igång med de crunchiga gitarrerna i Thrill Is On, där basisten Kriss Biggs står för leadsång. Det sedvanliga fyrtaktssvänget ligger som en grund, men över detta bjuds vi på vasst actionrock-riffande som för tankarna till Turbonegros storhetstid.
I´m Not Alone (Got Rock N Roll) är byggd runt ett självsäkert och extremt bredbent riff som maler ner allt i dess väg, det finns egentligen inte så mycket att analysera i denna låten. Bara öppna ölen och njut.
Tredje låten Heavy Load är en låt som växer till en favorit efter ett par lyssningar. Då får man verkligen känslan av att det är en ”heavy load” som kommer, gitarrslingorna och riffen är livsfarliga och rockguden Nicke Andersson hade definitivt haft med denna låt på valfri platta i diskografin om han själv hade skrivit den.

Gitarrspelet är verkligen sylvasst på plattan, både rytm- och leadgitarrerna sitter som en smäck. När man har ett styck Daniel ”Kvisten” Kvist i bandet så borgar det för kvalitet.
Även i Get Up and Move Along bjuds vi på ett riff som skulle kunna vara hämtat från Back In Black-sessionerna 1980, men det är Krisse som är den stora hjälten här med sitt hunkiga och stenhårda basspel.
Som jag brukar säga: Vilken idiot som helst kan bli basist, men det krävs jäkligt mycket mer för att bli en bra basist.

På tal om Krisse, så är det återigen dags för honom att ta över micken i vad som kanske är plattans absoluta höjdpunkt: Pour Me One More.
De dubbla rytmgitarrerna ligger och mal på helt frenetiskt i detta Rock N Roll-monster, hade Airbourne lyckats göra denna låt så hade deras karriär fått en sällan skådad revival. Det är verkligen otäckt bra, Krisses pressande (så som man bara trodde att Blackie Lawless kunde ryta till) passar perfekt för att framhäva energin i låten och den enorma refrängen.  10/10.
Ifall Småland behöver en nationalsång så vet jag vilken jag skulle föreslå.

I Back In Hell får vi höra Kvisten sjunga ut om den dödsångest som en bakfylla innebär, och att räddningen endast finns i promillen. Mittpartiet innan gitarrsolot är riktigt snyggt, och när de stämningsfullt tar ner låten i tempo mot slutet så får jag lite vibbar från förra plattan, vibbar som nästan inte infinner sig på  något annat ställe på plattan.
Singeln och titelspåret Bombs Away har funnits för lyssning nu i en dryg vecka och undertecknad har redan recenserat låten HÄR. Finns det något mer att säga?
Inte direkt, har man öron så vet man redan att det är en riktig ångvält som far fram likt ett kärnkraftverk som drivs av testosteron.

När Tobias Ander slår in Beaten Back To Life på klassiskt Status Quo-manér så vet man att man är i hamn, ingen rår på The Scams när de lirar på sin hemmaplan. Vi bjuds på ren boogierock kryddat med stål, kompromisslöst och ärligt.
End Of The Line inleds med ett elakt riff och intensivt sling-spelande à la Wasted Years och Thunderstruck.
Mot slutet växer låten ytterligare, och meloditemat som omfamnar Kvistens (snudd på) shredding-solo är helt grymt.
Plattan avslutas med Ten Tons Of Steel, vars refräng jag kan se framför mig hur publiken basunerar ut på releasepartyt den 14 september i Växjö.

Sammanfattningsvis så tycker jag att produktionen är bättre än på förra skivan, det är mer bett i gitarrerna och produktionen är större.
Musikaliskt sett har var och en utvecklats, och att det kommit in nytt blod i form av Linus Olsson verkar ha varit en vitamininjektion.
Jag håller fortfarande debutplattan som en av de bästa svenska rockplattorna någonsin, så jag vågar inte riktigt jämföra internt, men Bombs Away har allt som en våldsamt bra rockskiva ska ha.

Att testa med fler leadsångare var ett genidrag som gick hem till 100%.
The Scams är ett band som är lika älskvärda som de är begåvade, ett extremt proffsigt band med en enorm själ som jag önskar allt gott.
Ut och köp skivan!

Bäst: Pour Me One More
Sämst: Refrängen i End Of The Line tar lite längre tid än de andra låtarna innan den sitter.
Betyg: 9/10

/Viktor Skatt

The Scams Facebook

Relaterade artiklar

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas