1551472_683478608338865_1290767738_n
Släpps: 2014-04-02
Bolag: Warner Music Sweden

Thundermother är bandet som sedan 2012 har trollbundit Sverige och Europa genom att spela konstant på alla scener man kommer över. Efter diverse festival-gig på exempelvis Metaltown och Skogsröjet har bandets debutskiva seglat upp som ett riktigt hypat släpp, sommarens inbokade spelning på Sweden Rock Festival gör inte att förväntningarna sänks.

Rock ’N’ Roll Disaster är en platta där man inte behöver vänta länge för att förstå vad grejen är. Redan från första sekund i Man With Blues visar man att det är det klassiska AC/DC-drivet man eftersträvar. Gitarristerna Filippa Nässil och Giorgia Carteri har ett sällsynt vasst gitarrljud som ger exakt rätt riv, basisten Linda Ström och trummisen Tilda Stenqvist lägger under detta en exakt, rak och simpel grund som möjliggör svänget man är ute efter. Över detta har man den irländska järnkvinnan Clare Cunningham som sköter micken med stort självförtroende och rejäl styrka.
Deranged är en av mina favoriter på skivan, refrängen är extremt slagkraftig och man bygger upp ett riktigt sjysst tryck i låten. Produktionen är rå, men tjänar syftet, det finns inga anledningar att komplicera saker. Solot är helt klart minnesvärt.

Efter att ha sett bandet många gånger live har man ganska bra koll på ett flertal av låtarna, en av låtarna som sätter sig bäst är rökaren The Dangerous Kind. Backing-sången i refrängerna sitter lika gött på skiva och man ger inte lyssnaren någon andningspaus. Har man väntat på denna plattan så länge så har man hunnit andas tillräckligt, nu är det slut med det. Dags för Rock N Roll.
Titelspåret Rock ’N’ Roll Disaster är ett tungt, drivande godståg till låt som kör rakt över en. Gillar man band som Bullet, The Scams och Airbourne lär man inte bli besviken, både i titelspåret och Thunderous tar man det hårdaste ifrån dessa bands sound och skapar sin egna identitet. Sistnämnda spåret är verkligen riktigt rått och hänsynslöst, man kan till och med kosta på sig en tillbakalutad refräng då gitarrerna bjuder på all kräm man kan önska.
Som sagt, vila kan man göra när man är död. I Please Me sätter man återigen plattan i mattan och drar iväg i 180 km/h. Riffandet är helt maniskt och Tilda visar på riktigt effektfullt trumspel i refrängerna.

Shoot To Kill andas starkt av Bullet och man har svårt att sitta still när de svänger på i verserna. Jag såg bandets första gig i Göteborg, då minns jag att denna låt lirades. Jag har väldigt svårt att tänka att denna låt någonsin varit utanför setlistan sedan dess. Av en simpel anledning.
One For The Road är ytterligare en tunggungare där man bygger låten på Lindas tuggande Rickenbacker-bas och en stor allsångsrefräng.
En annan livefavorit är låten Cheers som bjuder oss på ett sista besinningslöst ös, trots den lite lökiga allsången mot slutet är det en av de många höjdarna på plattan.
Skivan avslutas starkt med Saturday, ett välkomponerat verk som byggs upp snyggt inför refrängen. Vi bjuds dessutom på sjyssta gitarrharmonier, sådana små detaljer gör alltid mycket för helheten!

Thundermother har jobbat länge, hårt och intensivt för att få ut denna debut. Det har varit värt mödan för slutprodukten är klart över förväntan, trots att man inte på långa vägar hade väntat sig ett platt fall. Skivan har mer edge och är råare än vad jag personligen vågat hoppas på, de tappar inget ös från livekonserterna utan gör sig ypperligt i studion. Ifall någon fortfarande, år 2014, är skeptisk till så kallade ”tjejband” så kan man hänvisa dem till Thundermother, som blåser mattan av nästan samtliga manliga band på den svenska rockscenen idag.

Bäst: Thunderous och det underbart riviga gitarrljudet.
Sämst: Att det dröjde så tills man fick lägga vantarna på skivan, samtidigt som det behövde ta så lång tid för kvaliténs skull.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas