Releasedatum: 2/11 – 2012
Bolag: Napalm Records

Jag tror först att jag har fått fel skiva. Det är för poppigt och glatt för att kunna vara Tiamat. Förvisso en av de snyggaste melodier jag har hört på länge, men är det Tiamat? Okej, där började Johan Edlunds fantastiska basröst att ljuda så det här måste vara Tiamat trots allt. Inledande titelspåret kommer nog att förvåna många med sitt pigga tempo och sin medryckande melodi. Den kommer att fastna på din hjärna likt en igel. Tänk dig Judas Christ-eran, fast poppigare (och nu använder jag det ordet i dess bästa bemärkelse). En, för Tiamat, annorlunda låt. Också en av bandets bästa.

I efterföljande Winter Dawn sänks tempot och det går att känna igen Tiamat på riktigt. 384 är en dramatisk, basdriven och helt fantastisk låt. The Sun Also Rises får fansen av föregångaren Amanethes att jubla av lycka. Messinian Letter låter som en uppföljare till Meliae från nyss nämnda album och Thunder & Lightning visar att mörk musik visst fungerar i ett högre tempo.

Där har ni The Scarred People summerad med dess absoluta höjdpunkter. Återigen har Tiamat bytt riktning och gjort något helt nytt, men ändå något som låter som just Tiamat. Förvänta er alltså ingen uppföljare på den ouppnåeliga föregångaren. Amanethes saknade svaga stunder. Det gör tyvärr inte The Scarred People. Även om det aldrig blir dåligt så känns ändå Love Terrorists och The Red of the Morning Sun aningen tristare än resten av låtarna. Dessutom är stämningen på detta album en annan.

Utöver den sjungande gitarristen Johan Edlunds briljans så visar sig även nytillskottet Roger Öjersson vara ett riktigt fynd. Han hanterar själv flera av skivans instrument och hans egenkomponerade akustiska stycke Tiznit är riktigt vackert.

Att The Scarred People inte når upp till högsta betyg beror enbart på jämförelsen med föregående album, som var en klar tia på betygsskalan. Denna skiva är inte lika bra som Amanethes, men är riktigt, riktigt nära och bättre än mycket, mycket annat.

Bäst: Inledande The Scarred People går inte att sluta nynna på. The Sun Also Rises hemsöker mig också om nätterna.
Sämst: The Red of the Morning Sun känns som en ovärdig avslutare.
Betyg: 9/10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Relaterade artiklar

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas