toto-xiv-cover-sm
Release: 2015-03-20
Bolag: Frontiers Records

Ett av de banden som i allra högst grad delar musikfans i två läger är tillbaks med sin första studioplatta på nio år: legendariska Toto. Där vissa anser dem vara sterila, tråkiga, överdrivet musikaliska och rentav urtrista finner andra den ultimata njutningen i bandets extrema musikalitet, högkvalitativa kompositioner och vilja att experimentera.
Toto XIV är Joseph Williams tillbaks bakom mikrofonen och David Hungate (basist 1977-1982) lägger bas på fyra av spåren. Bakom trummorna finner vi Keith Carlock istället för Simon Philips och på keyboards har vi David Paich och Steve Porcaro. Utöver detta tillkommer givetvis ett hopkok av studiorävar, men detta är fundamentet i denna mycket angenäma sättning som till slut släpper nytt.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av Toto år 2015, men när Running Out Of Time drar igång känner jag direkt att de kan ha något stort på gång. Visst är det sådär tillrättalagt, perfekt och fritt från skrammel som man lärt sig att rock inte ska vara, samtidigt svänger det utav bara helsike och vinner över en redan vid första lyssningen. Det är med ett aldrig sinande självförtroende som bandet spelar ut hela sitt register.
Williams visar att han fortfarande har en mycket kraftfull röst som är skräddarsydd för Toto, i den dynamiska Burn gör han en kanoninsats och jag börjar oroa mig över att jag verkar ha blivit en Toto-kille. Det ska ju vara ett skällsord, samtidigt går det inte att värja sig för kvalitet.

Holy War fullkomligt skriker amerikansk västkust, Lukather leker runt och soundet känns verkligen fräscht. Bandet har en känsla för att hänga med i tiden utan att förlora sin kärna, det låter modernt, men samtidigt klassiskt. De sparsmakade verserna lyfts av refrängens klaviaturer.
Lukather tar ensam ton i blues-shuffeln 21th Century Blues som är en av skivans starkaste spår, med sin smygande start som växer i en återhållsam men stark refräng.
Förstasingeln Orphan är en verklig kraftmätare där man skiftar takter som långsamt bygger upp inför en refräng som flyter på likt en varm sommardag.
Unknown Soldier (For Jeffrey) är ett episkt nummer som är svårt att sätta fingret på. En svulstighet i Pink Floyd-klass och en ödesmättad feeling som stundtals får mig att tänka på tidiga Queen.

I den lugna och akustiska The Little Things, skriven av Steve Porcaro och Allee Willis, tar Steve själv ton och även om låten inte fångar mig direkt bär den ett ständigt tänkbart budskap.
Paich, Williams och Lukather delar leadsång i Chinatown, en låt som både flyter på bekvämt, men som samtidigt påminner mig om Totos tråkigare sida. Det blir ett visst lunk in i en dimma av virtuositet där jag inte riktigt känner mig bekväm.
All The Tears That Shine, signerad Paich, är en lika vacker som mjäkig komposition. Hantverket är där i högsta grad och man hör att denna man jobbat med Michael Jackson under dennes storhetstid, det känns dock som att skivan som startade med sådan kraft och energi har tappat greppet om mig. Även Fortune passerar under min intresseradar.
I avslutande eposet Great Expectations knyter man dock ihop säcken på ett tillfredsställande sätt, trion som delade leadsång på Chinatown gör så även här. Carlock spänner musklerna bakom trummorna och keyboardarrangemangen är rejäla. Mot slutet leker man loss en sista gång på sitt karaktäristiska vis.

Sammanfattningsvis har Toto gjort en riktigt stark återkomst på skiva. A-sidan och fram till Unknown Soldier är fruktansvärt högklassig och fångar verkligen en genomsnittslyssnare som jag själv, medan spåren efter detta snarare är för den välinitierade och mer fanatiske. Soundet går ej att ta miste på och förväntningarna inför sommarens konsert på Sweden Rock Festival har stigit avsevärt.

Bäst: De första sex låtarna blåser verkligen liv i mitt intresse för bandet, hitkänslan och kreativiteten är slående.
Sämst: Jag tappar intresset till stor del mot slutet av skivan.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas