UDO-STEELHAMMER

AFM Records
Release: 2013-05-24

U.D.O är aktuella med skivan Steelhammer, uppföljaren till 2011 års Rev-Raptor.
Vad som skiljer denna platta från föregående är främst att man genomgått betydande medlemsbyten. Båda gitarristerna Stefan Kaufmann (som varit med sedan Solid-plattan 1997) och Igor Gianola (som varit med sedan Holy-plattan 1999) har tvingats lämna bandet. Kaufmann på grund av hälsoproblem och Igor på grund av konflikter mellan privata affärer och bandets åtaganden.
Speciellt Kaufmann kan jag personligen tycka är det stora avbräcket då han framför allt var med och spelade trummor på samtliga Accept-plattor mellan 1980 och 1994. På grund av hälsoproblem fick han sadla om till gitarr och nu verkar det tyvärr som att även detta blivit för påfrestande. Mycket tråkigt med tanke på att han var en av två i bandet som gav U.D.O en viss äkthetskänsla, just för att Udo är orginalrösten i Accept och Kaufmann en av de klassiska medlemmarna.

Förutom bandets ledargestalt består sättningen numera av gitarristerna Andrey Smirnov och Kasperi Heikkinen, basisten Fitty Wienhold (som producerat plattan tillsammans med Udo) och trummisen Francesco Jovino.

Plattan inleder hårt med titelspåret Steelhammer. Jag gillar absolut låten, även om man kan tycka att den är lite förutsägbar och saknar något större djup. Gitarrspelet är väldigt precist och snyggt, vissa av slingorna är riktigt vassa. Refrängen är lite väl simpel. Något annat hade de kunnat klura ut.
A Cry Of A Nation är en riktig headbanger-låt med ett bra tunggung. Vi bjuds även på lite synt som fyller ut soundet. Körerna i refrängen hade jag gärna velat ha lite mer Accept:iga, lite mer manskör.

Som vanligt på en U.D.O-skiva kan man tyvärr vänta sig en del fillers, speciellt då denna platta består av hela 14 låtar. Metal Machine är just en sådan. Låtens behållning återfinns i det sjyssta riffandet som det bjuds på under vissa stunder i verserna. Refrängen är rent ut sagt usel.
Låt nummer fyra, Basta Ya, är en riktig överraskning. Låten sjungs på spanska och är faktiskt riktigt bra. Nu vet jag inte hur den stora massan kommer att ta emot låten, men jag som talar spanska flytande tycker att denna låt är en frisk fläkt. Udo gör sin bästa sånginsats på plattan och hans spanska är stundtals ganska bra. Musikaliskt är det ösigt och det är helt klart en häftig låt.

Kontrasterna är det som gör att U.D.O inte bara blir ”andra klassens Accept”. I Heavy Rain bjuds vi på en fantastiskt välkomponerad pianoballad. Jag vet inte riktigt vad historien är bakom låten eller vem som skrivit den, men det är en härlig mix mellan Queen, Disney och när Zakk Wylde skriver ballader åt Ozzy.
Devil’s Bite är en mer industri-doftande låt, väldigt tung men samtidigt väldigt intetsägande. Refrängen funkar absolut, men den gör tyvärr inte låten till en man vill lyssna på igen.
Intensiteten är på plats redan från början i Death Ride, där gitarristerna får riffa loss för allt de är värda. Jag tror att denna låt hade gått hem väldigt bra live, tack vare sitt höga tempo och sin catchiga refräng.

I King Of Mean tar Udo fram sin allra mest skoningslösa sida. Tillsammans med de choppande gitarrerna och de raka trummorna så är det en given succé.  Inte helt olikt dagens Accept-sound, vilket är ett väldigt stort plus.
Timekeeper däremot är så usel att den inte ens är värd att kommentera. Udo sjunger uselt, sången är uselt mixad och det finns inget där att bygga en låt på. Snudd på provocerande att de lät den vara kvar. Om det är något de borde ha gjort så är det att reducera antalet låtar.
Never Cross My Way är en väldigt melodiös historia som faller mig i smaken omedelbart. Soundet är lite mer nyanserat än det tyska standard-tugget de ofta kan få till om de inte tänker sig för.
En låt som inte direkt gör en lyrisk, men som ändå håller hög standard är Take My Medicine. Det låter såpass badass att man inte behöver ha så många andra krav på låten. I solot får gitarristerna leka loss och visa att de minsann inte är några duvungar. Sista refrängen kommer in snyggt.

Skivans andra riktiga rökare kommer i form av Stay True.  Denna låt kommer definitivt gå hem i Tyskland – en riktig Wacken-vältare.  Återigen blir jag inte lyrisk, men det är inget fel på låten. Även här gör gitarristerna ett mycket bra jobb i solot.
When Love Becomes A Lie har lite av en Scorpions-feeling över sig, vilket undertecknad tycker är en fördel i 100 fall av 100. Vid detta laget är man dock lite väl bombarderad med intryck. Skivan består av för många låtar för att man ska kunna hålla uppe intresset.
Avslutande Book Of Faith får jag inget riktigt grepp om. Mot slutet av låten kommer det ett mäktigt parti med en maffig orkester som kompletterar bandet och avslutningen blir faktiskt riktigt snygg.
I övrigt är låten helt malplacerad på skivan. Den känns mer som ett beställningsjobb för något TV- eller spelbolag.

Sammanfattningsvis kan man säga att skivan är för lång. Kapa 4 spår direkt, det är knappast ett ”kill your darlings”-scenario där någon verkligen brinner för de uppenbart undermåliga låtarna.
I övrigt är det en stabil insats. De nya gitarristerna visar verkligen framfötterna och soundet kommer inte att göra ett U.D.O-fan besviket.
Vissa låtar har verkligen potential och jag undrar om inte Kaufmann, som sagt att han kommer fortsätta finnas med i bandets omgivning, har ett finger med i spelet.
Kontrasterna gör att skivan blir mer intressant att lyssna på och man har lyckats få till ett material som är brett. Det ska bli kul att se live.

Bäst: Basta Ya.
Sämst: Timekeeper
och antalet låtar på plattan.
Betyg: 6,5. En nedbantad version hade fått en sjua.

Låtlista:

01. Steelhammer
02. A Cry Of A Nation
03. Metal Machine
04. Basta Ya
05. Heavy Rain
06. Devil’s Bite
07. Death Ride
08. King Of Mean
09. Time Keeper
10. Never Cross My Way
11. Take My Medicine
12. Stay True
13. When Love Becomes A Lie
14. Book Of Faith

www.udo-online.de

facebook.com/udoonline

Skribent: Viktor Skatt

______________________________________________________________________________

AFM Records
Release: 2013-05-24

U.D.O are current with the album Steel Hammer, the sequel to Rev-Raptor from 2011.
What separates this album from the previous are mainly the significant member changes that have occurred. Both guitarists Stefan Kaufmann (who has been involved since the Solid-album 1997) and Igor Gianola (who has been around since the Holy-album 1999) have been forced to leave the band. Kaufmann due to health problems and Igor due to conflicts between private business and the band’s commitments.
Especially Kaufmann, I personally think is the major setback mainly because he played drums on all Accept-albums between 1980 and 1994. Due to health problems, he switched to the guitar and now it unfortunately seems that even this has become too stressful. Very sad considering that he was one of two in the band that gave U.D.O a certain sense of authenticity, because Udo is the original voice of Accept and Kaufmann one of the classic members.

In addition to the band’s leading figure it now consists of guitarists Andrey Smirnov and Kasperi Heikkinen, bassist Fitty Vienna Hold (who produced the album together with Udo) and drummer Francesco Jovino.

The album starts hard with the title track Steel Hammer. I definitely like the song, although one might think that it is a bit predictable and lacking any great depth. The guitar playing is very precise and neat. Some of the loops are really sharp. The chorus is a little too simple, they could have figured out something different.
A Cry Of A Nation is a real headbanger song with a heavy sound. We are also given a little synth that fills out the sound. The choirs in the chorus I would have liked to sound a bit more like Accept, with slightly more male chorus.

As usual on a U.D.O disc you can unfortunately expect some fillers, especially since this album is made up of 14 songs. Metal Machine is one of them. The song’s benefit is in the great riffs that are offered at certain moments in the verses. The chorus is downright lousy.
Track number four, Basta Ya, is a real surprise. The song is sung in Spanish and is actually really good. Now I do not know how the masses will accept the song, but as I speak Spanish fluently I think this song is a breath of fresh air. Udo does his best vocal performance of the album and his Spanish is sometimes quite good. Musically it is good and it is clearly a cool song.

The contrasts are what saves U.D.O from just becoming a ”second class Accept”. In Heavy Rain we are invited to a fabulous well-composed piano ballad. I do not really know what the story is behind the song or who wrote it, but it’s a lovely mix of Queen, Disney, and when Zakk Wylde writes ballads for Ozzy.
Devil’s Bite is a more industrial-inspired song, very heavy but very meaningless. The chorus definitely works, but unfortunately it does not make you want to listen to it again.
The intensity  starts immediatly in Death Ride, where the guitarists get to pull riffs off for all they are worth. I think this song would work very well live thanks to its high speed and its catchy chorus.

In The King Of Mean Udo shows us his most ruthless side. Along with the guitar chopping and the straight drums it is a given success. Not unlike today’s Accept-sound, which is a huge plus.
Timekeeper however, is so wretched that it is not even worthy of a comment. Udo sings badly, the song is lousy mixed and there is nothing there to build a song on. It’s even provocative that they let it remain on the album. They should definitely have reduced the number of songs.
Never Cross My Way is a very melodic story that I immediatly like. The sound is a bit more nuanced than the German standard mischief they often can get into if they’re not careful.
A song that does not directly make me lyrical, but still maintains a high standard is Take My Medicine. It sounds so badass that you do not need to demand much more of the song. In the solos the guitarists are let loose and show that they know what they’re doing. The last chorus comes in nicely.

The album’s other real sizzler comes in the form of Stay True. This song will definitely be loved in Germany – a real Wacken-tilter. Again, I am not lyrical, but there is nothing wrong with the song. Here too, the guitarists do really good jobs in the solos.
When Love Becomes A Lie has a bit of a Scorpions-feeling over it, which I think is an advantage in 100 cases of a 100. At this point, however, one is a little too bombarded with impressions. The disc consists of too many songs to be able to keep up the interest.
The concluding song Book Of Faith, I can’t quite grasp. Towards the end of the song comes a powerful part with a groovy orchestra that complements the band and the end is actually really neat.
Otherwise, the song is completely out of place on the disc. It feels more like a put-up job for any television or gaming company.

In summary, one can say that the album is too long. Cut 4 tracks directly. It is hardly a ”kill your darlings” scenario where someone is really passionate about the obviously substandard songs.
Otherwise it’s a solid bet. The new guitarists really show their best sides and the sound will not make a U.D.O fan disappointed.
Some songs really have potential and I wonder if Kaufmann, who said he will continue to be included in the band’s surroundings, has a hand in the game.
The contrasts make the album more interesting to listen to and they have succeeded in a material that is wide. It will be fun to see live.

Best: Basta Ya.
Worst: Timekeeper and the number of songs on the album.
Rating: 6.5. A limited version would have gotten a seven.

Tracks:

01. Steel Hammer
02. A Cry Of A Nation
03. Metal Machine
04. Basta Ya
05. Heavy Rain
06. Devil’s Bite
07. Death Ride
08. King Of Mean
09. Timekeeper
10. Never Cross My Way
11. Take My Medicine
12. Stay True
13. When Love Becomes A Lie
14. Book of Faith

http://www.udo-online.de/

facebook.com/udoonline

Writer: Viktor Skatt

3 svar

  1. top rated online games

    Good day! I simply would like to give you a huge thumbs up
    for the great info you have right here on this post.
    I am returning to your website for more soon.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas