uriah-heep-outsider
Release: 6/6 – 2014
Bolag: Frontiers Records

Legenderna är tillbaka med ännu ett alster. Jag talar inte om vilka som helst, utan om ett av de fyra klassiska hårdrocksbanden som definierade genren: Uriah Heep. Plattan heter Outsider och är den första sedan 2011 års Into The Wild. Efter en tids sjukdom förlorade bandets basist sedan 1976, Trevor Bolder, kampen mot cancer under förra året och ersattes till detta släpp av Dave Rimmer. I övrigt är det som vanligt Bernie Shaw bakom mikrofonen, Russell Gilbrook på trummor, Phil Lanzon på keyboards och orginalmedlemmen Mick Box på gitarr. Redan där vet vi att det blir bra.

Efter att ha sett HeepSweden Rock Festival var jag inte särskilt övertygad, visst att de var helt magiska senast jag såg dem på Sticky Fingers i Göteborg, men nu kändes de lite trötta och gamla. Efter att ha dragit igenom plattan ett par varv kan man dock bara konstatera att de är både kvalitativa och ganska förutsebara. Det är verkligen aldrig dåligt och det rockas på bra. Phil Lanzon får gott om plats för sina utflykter på orgeln och många partier är rent fantastiska. Uriah Heep är ett band som genom åren haft en oerhört hög lägstanivå, de vet vilken som är deras grej och försöker sig aldrig på något de inte vet att fansen kommer uppskatta. Samtidigt hade det varit kul om de vågade släppa lös totalt och experimentera lite med all den musikaliska kompetens som finns inom bandet.

Inledande Speed Of Sound är typisk för bandets sound under detta årtusende och One Minute är lite mer gubbrockig med en pulserande Stealin’-vibb. Problemet Uriah Heep har är att de sällan får till några klockrena refränger, på de senaste två plattorna har de fått till max en riktigt hitrefräng per platta. Jag trodde att Rock The Foundation kunde bli en ny Between Two Worlds (från 1998 års Sonic Origami, rent magisk låt), istället slänger man bara bort all potential och gör en dussin-refräng. De får sluta upp med det.

Frågan som man ställer sig med Heeps senare plattor är: Kommer jag att gå tillbaks till denna plattan eller är det bara nyhetens behag som gör att jag lyssnar på den? Svaret blir som vanligt: Jag hoppas att jag kommer gå tillbaks till den men det finns så mycket som är bättre. Vi får se. Om jag ska välja en höjdpunkt från plattan så får det bli Can’t Take That Away, en låt som toppar högre än plattan överlag och som jag definitivt skulle kunna ha med på en samlingsplatta utan att den hade känts malplacerad.

Bäst: Can’t Take That Away
Sämst: För dåliga refränger, för lite hits. Vi snackar Uriah Heep, de ska kunna leverera mer slagkraftiga låtar. Jag hör ingen potentiell radiohit.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas