Release: 2013-04-16
Skivbolag: Megaforce Records
Legendariska Skid Row gör sitt första släpp sedan 2006 års Revolutions Per Minute. Det är meningen att United World Rebellion: Chapter One ska vara det första EP-släppet i en serie EPs som väntas släppas inom en 12- till 18-månadersperiod.
Släppet är det första med trummisen Rob Hammersmith, i övrigt är det välbekanta namn som återfinns i bandets sättning: Dave ”The Snake” Sabo och Scotti Hill på gitarr, Rachel Bolan på bas och Johnny Solinger på sång.
Bandet kan ses i sommar på Sweden Rock Festival i Sölvesborg, på lördagen den åttonde juni intar de Sweden Stage klockan 21.30.
EPn inleds med Kings Of Demolition, en typisk Skid Row-låt som fångar bandets blandning av sleaze och heavy metal på ett ypperligt sätt. Både verserna och refrängerna känns moderna, men det är onekligen väldigt catchigt. Man märker verkligen inte att Johnny närmar sig 50 år, hans röst låter bra mycket yngre och soundet känns fräschare än man kunde ha förväntat sig.
Låt nummer två är stänkaren Let’s Go, en mycket potent låt som har ett effektivt driv från första till sista ton. Jag kommer på mig att tänka, ”det är ju det som Steel Panther gör, fast de gör det på låtsas.” Jag gillar absolut Steel Panther och beundrar deras talang, det är dock skönt att få höra ett klassiskt band leverera det klassiska soundet på allvar. Refrängen har en gnutta Twisted Sister-aggressivitet över sig (tänk Ride To Live, Live To Ride från You Can’t Stop Rock ’N’ Roll), vilket alltid är ett plus.
Ett shreddigt dubbelsolo som grädde på moset och rätt in i sista refrängen, detta är absolut höjdpunkten på denna EP.
Skid Row har genom åren gjort sig kända för att skriva starka ballader, det känns således som att This Is Killing Me är obligatorisk på plattan.
I verserna kan jag ana lite sköna Rolling Stones-influenser, i övrigt låter det väldigt amerikanskt. Inte en favorit hos undertecknad, jag tror dock att hardcore-fansen kommer att köpa det. Den lär spelas flitigt under sommarens konserter.
Get Up är en tyngre historia som lever mer på sitt köttiga framförande än på substans, låten faller in i mängden trots att den återfinns på en EP som klockar in på endast 18 och en halv minut.
EPn avslutas med Stiches, en låt som låter som en blandning av de senaste åtta åren i Hardcore Superstar’s karriär. Det är inte magiskt, men det är mer vitalt än vad jag hade väntat mig av Skid Row år 2013.
Man har satsat på att få till en köttig produktion med ett stort basregister, lyckligtvis är låtarna oftast tillräckligt catchiga för att det ska höja soundet snarare än att stjälpa det. Många band går ofta i fällan av att vara för tunga för sitt material, Skid Row klarar sig precis undan här.
De två första låtarna på denna EP är helt klart starkare, men resten äger definitivt ett existensberättigande. Fansen lär inte bli besvikna.
Det är skönt att de har tre klassiska medlemmar kvar i bandet, det ger soundet en mer genuin klang. Johnny kommer väl knappast någonsin att klassas som en klassisk medlem, Sebastian Bach (sångare 1987-1996) kommer alltid att vara bandets stora stjärna, men han gör absolut en stabil insats och passar bra in i soundet.
Bäst: Let’s Go
Sämst: Get Up och det faktum att man inte kan bjuda på 18 helgjutna minuter med tanke på hur lång tid man haft på sig att samla material.
Betyg: 6,5
Skribent: Viktor Skatt