2013-05-30 till 2013-06-01
Muskelrock 2013: Det Femte Styrkeprovet
En av de mest hyllade rockfestivalerna under senare år har varit Muskelrock På Tyrolen. Den tämligen småskaliga festivalen har sedan starten 2009 lockat ett stort antal inbitna hårdrockare till Tyrolen, en folkpark från 60-talet som ligger i Blädinge utanför Alvesta, Småland.
En liten skara med eldsjälar har under dessa år byggt upp festivalen och gjort den till ett slags heligt territorium för fans av hårdrockens mindre hyllade hjältar. Här kan man se de mest oväntade banden och favoriterna man inte längre trodde var aktiva. Muskelrock är festivalen som återupplivar klassiska band för exklusiva spelningar och som låter legender återuppstå från de döda.
Jag är mycket privilegierad över att vara en av tämligen få som besökt samtliga upplagor av festivalen och det är med mycket glädje som jag varje år packar min väska och far långt ut på den småländska landsbygden.
År 2013 var det femårsjubileum av festivalen, något man firade genom att bjuda på en hemlig banduppställning. Själv tycker jag att det är charmigt och har inga problem med detta då jag ändå alltid vet att jag ska åka på festivalen. Det var svårare för många andra som stod och vägde mellan andra arrangemang. Det är självklart roligare om man kan vara inlyssnad på banden innan festivalen, men å andra sidan borde publiken känna ett sådant förtroende för bandbokarna vid detta laget att de köper deras upplägg oavsett utformning.
Torsdagen inleddes vid klockan 18.00 med Vidunder, svängig vintagerock som för tankarna tillbaka till tidigt 70-tal. Bandet passar mycket väl in på scenen Rotundan, vilket är en dansbana med ett fantastiskt charmigt retroutseende (den är ju trots allt från den tiden då det begav sig) som verkligen får fram känslan från förr. Muskelrock är som en tidsmaskin, en slags semester från samtiden. Musiken vi bjuds på är soundtracket till en svunnen värld som vi nu får återuppleva.
Bandet Vampire är ett band som många talar om på campingen, dessvärre har jag inte hunnit kolla upp detta band utan satsar istället på att inte missa Dead Lord. Första dagen på Muskelrock är alltid en kamp mot klockan, då man ska hinna möta upp alla vänner som man bara får chansen att se en gång om året. Det överskådliga besökarantalet leder till god sammanhållning och en skön känsla av att vara bland vänner.
Klockan 20.00 går Dead Lord på och levererar sin melodiösa hårdrock. Jag gillar verkligen det gitarrdrivna soundet som aldrig övergår till metal, utan behåller epitetet ”hårdrock” från första till sista ton. Olle och Hakim är otroligt smakfulla gitarrister som vinner över mig med sina twin leads, medan Tobbe visar varför jag brukar kalla honom för en av Sveriges bästa basister. Inga konstigheter, bara rock.
Kvällens huvudakt, ryska Aria, är en hyfsat ny bekantskap för mig. Jag har vetat om deras existens länge, däremot är det först sedan det läcktes att de var aktuella för festivalen som jag har bemödat mig att dyka djupare in i musiken.
Det är ett otroligt proffsigt band som står på den stora utomhusscenen, Venedig, inför flera hundra exalterade hårdrockare som länge törstat efter den bästa av rysk metal. Sångaren Mikhail Zhitnyakov axlar klassikerna med bravur och basisten Vitaly Dubinin lägger snortighta stämmor konserten igenom. Bandet spelar ruskigt länge, de ger verkligen valuta för pengarna.
Efter detta hade jag tänkt se Procession, den massiva ryska metalinvasionen har dock tagit musten ur mig och jag satsar istället på att ladda om inför fredagen.
Klockan 14.00 inleder Lethal Steel på Rotundan, detta efter att man kunnat unna sig ett trevligt bad i sjön som ligger en knapp kilometer bort. Fruktansvärt uppfriskande. Något man även skulle kunna säga om Lethal Steel. Jag hade ingen aning om att dessa unga män, som jag under senare år bekantat mig med lite smått på diverse arrangemang, spelade sådan attraktiv heavy metal. En frisk fläkt, helt klart!
Engelska Wytch Hazel står näst på tur på mitt schema, dessa renässansrockare bjuder verkligen på något annorlunda. Rock möter medeltid, Ritchie Blackmore hade varit mycket stolt över hur de ser på musik. Jag hade bara velat att de engagerade publiken lite mer. De avslutar med att göra otroligt bra versioner av både Thin Lizzy– och Iron Maiden-låtar samtidigt som jag står på utsidan och snackar bandtröjor med TPL-Micke, mannen som håller igång skivförsäljningen på området även denna gång.
Jag missar old school-bokningen Zone Zero, heavy metal-bandet från Dalarna, för nu är det bara Imperial State Electric jag har i tankarna.
Klockan 19.00 står Nicke Andersson och hans mannar på Venedig-scenen. Det tar inte lång tid innan jag inser att jag ser festivalens bästa konsert, det är helt overkligt bra. Mannen som hunnit bli 40 år gammal sjunger bättre och råare nu än vad han någonsin gjort, jag är helt chockad över hur bra det är. Kvällen till ära har vi återigen Robert Pehrsson på gitarr, en man som sällan gör en dålig insats och som bildar ett riktigt bra gitarrpar ihop med Nicke. Dolf de Borst är lika cool som alltid bakom sin bas, ikväll får han även sjunga lead. Jag förstår det som att de presenterar en låt från nya skivan, man vet dock aldrig med detta gäng som helt plötsligt skulle kunna ha grävt fram vad som helst från 70 år av influenser. Vänsterhänte Nicke Andersson hänger på sig basen och vänder den uppochner, varpå han helt plötsligt går in i ett slags world domination mode och total-öser på ett helt mästerligt sätt. Ganska stört att han är så begåvad, men mycket tacksamt för oss som får uppleva denna magiska konsert.
Klockan 21.00 är det dags för det klassiska New Wave Of British Heavy Metal-bandet Quartz att spela. Tack vare Muskelrock får man möjlighet att se dessa akter som aldrig riktigt nådde lika långt som genrens storheter.
Jag kan väl inte säga att jag är helt såld på musiken, men det är helt klart ok och sångaren David Garner gör ett kanonjobb. I övrigt är det roliga med Quartz det faktum att de har Geoff Nicholls (mest känd som långvarig medlem i Black Sabbath) på gitarr.
Danava är ett band som hyllats mycket efter deras gig som jag dessvärre missade, istället väntade jag in Nifelheim-konserten vid stora scenen. Jag är inget större black metal-fan, men Nifelheim är trots allt kult.
Efter en stunds kollande föredrar jag hellre att ta plats inför Antichrist. Efter att ha sett detta småländska hjälteband ett tiotal gånger kan jag bara konstatera att det är något av det bästa man kan uppleva i thrash-väg. Så oerhört aggressivt och snabbt, det blir ett sådant våldsamt ös att man blir galen. Kvällen till ära kollapsar deras sångare Steken tidigt under konserten och det hela blir tyvärr ett antiklimax för fansen på plats. Väldigt tråkigt, men det är bara att haffa dem nästa gång.
Efter en god natts sömn är det dags för lördagen, en lördag där jag i stort sett bara är inlyssnad på Bullet. Lite tråkigt, men å andra sidan är de ett av mina favoritband. Andra hårdrockare på festivalen talar sig varma om svenska Torch och Abramis Brama samt amerikanska Jex Thoth och danska Witch Cross. Avslutar gör In Solitude, ett band som jag själv aldrig fattat tycke för, men som många hyllar något enormt.
Denna kvällen blir väldigt tidig, efter mycket skönt skitsnack med goda vänner så tappar jag helt plötsligt peppen och bestämmer mig för att sova. Mycket omuskulös avslutning, men ni får väl skjuta mig då.
Kvällens behållning är Abramis Brama, ett band som jag i alla år lyckats missa live. Det visar sig att de är riktigt svängiga och underhållande på scen, utöver det att musiken är riktigt bra.
Överlag är jag alltid mycket nöjd med Muskelrock, även om jag inte håller denna upplagan som en av de bästa rent bandmässigt. Jag hade förväntat mig något lite större i och med att man hade hemlig lineup. Då Aria läckte hyfsat tidigt förstördes lite av grejen, men med tanke på att festivalen bara kostar några hundralappar att besöka så är det helt fenomenalt prisvärt. Det är inte för intet som folk kommer tillbaka varje år och det är inte för intet som de återkommande besökarna, såväl som de nya, hyllar Muskelrock som Sveriges bästa festival.
Skribent: Viktor Skatt