AccessGhost-0059-8

Copenhell
Fredagen den 14 juni, Hades-scenen, kl. 20:30

Hypen kring Linköpingsbandet Ghost har under kort tid nått nära enorma proportioner. Sedan första skivsläppet Opus Eponymous år 2010 har de redan hunnit turnera världen runt och spelat på de största festivalerna. För ett par månader sedan kom det efterlängtade andra albumet Infestissumam, som rosats av många kritiker, men det är inte bara bandets excellenta metal med såväl poppiga som doomiga inslag, skrämmande vackra sång och satanistiskt influerade texter som lett till deras storhet. Vid liveframträdanden har bandets medlemmar konsekvent dolt sina utseenden med masker och dräkter och på så vis hållit sina identiteter hemliga (och naturligtvis skapat ett ämne för spekulationer). Mystiken kring bandet fascinerar och bidrar stort till deras framgångar.

Copenhell på Refshaleøen i Köpenhamn står för en perfekt miljö när Ghost’s uppenbarar sig på den näst största scenen Hades. Festivalen är beläget i ett industriområde nära havet och är dessutom utrustat med en träkyrka med uppochnervänt kors som det ständigt ryker från, komplett med en kyrkogård med öppna kistor som besökarna kan ligga och vila i. Nära speltiden har det samlats en hel del människor framför scenen, men det finns även publik som sitter i sluttningen lite längre bak. Från scenen väller det ut rök och förmörkar för ett ögonblick den skarpa kvällssolen som annars bränner i ögonen.

Introlåten Masked Ball spelas och en mystiskt förväntansfull känsla infinner sig lagom till övergången in i titelspåret från nya plattan. Till den mässande sången ”…Anti Christus, Il Filio de Sathanas, Infestissumam” kliver instrumentalisterna, så kallade Nameless Ghouls, en efter en ut på scen. De är klädda i långa, svarta, kåpliknande klädnader med uppfälld hätta och mask, runt halsen hänger bandets symbol i silver, ett satanistkors som bildar ett G. De fem intar sina gitarrer, bas, trummor och keyboard och sparkar igång låten på riktigt, vilken utan avbrott sedan övergår i Per Aspera Ad Inferi. Till publikens jubel skrider Papa Emeritus II ut på scenen i svart påvedräkt med både hatt och en korsstav med Ghost-symbolen på. När han möter de entusiastiska åskådarna ser det nästan ut som att han ler på riktigt, men det är svårt att säga eftersom dödskalle-masken han bär alltid ger honom ett elakt småleende uppsyn.

Förutom det klassiska problemet med att sångvolymen är för låg i första låten är ljudet bra trots att det är festival. Papa Emeritus II sjunger med lätthet, rör sig med värdighet och dirigerar publiken med små rörelser med sina handskbeklädda händer. De namnlösa gastarna visar sig extremt duktiga som musiker och imponerar stort med sin tydliga inlevelse trots att man inte ser hur de ser ut. Mystiken är överhuvudtaget mycket effektfull live, eftersom varje liten rörelse blir viktig när allt annat är anonymt och ansiktslöst. Det fungerar lika bra som den lite otippade blandningen mellan vänlig sång och hård musik – som jag måste erkänna att jag hade svårt att greppa när jag började lyssna på Ghost. Resultatet blir dock mäktigt och extremt stämningsfullt.

Bandet spelar flera av sina gamla hits och varvar med de nya singlarna Secular Haze och den omåttligt populära Year Zero. När denna spelas står hela publiken med armarna i luften och vrålar med i ”Hail Satan, Archangelo”. Steve Zing, basist i Danzig som spelar senare på kvällen, står bak på scenen under hela giget och ser ganska imponerad ut av den intensiva publikresponsen under låten. Allsång blir det även på bland annat Stand By Him och Ritual och stämningen är på topp. För egen del hade jag hoppats på ytterligare någon låt från det nya albumet, där jag tycker det finns mycket att hämta, men att det blir bra ändå finns det inga tvivel om. De äldre låtarna gör sig ypperligt live, med mycket variation mellan olika partier i låtar. Sången låter väldigt bra, om inte riktigt lika bra som på skiva. Ghoulsen är fantastiska och jag blir nästan lite kär i dem allihop. Kort sagt levererar Ghost och publiken dyrkar dem – bandet har alltså säkert lyckats samla ihop några nya själar åt djävulen med sin vackra, onda musik.

Bäst: Satan Prayer och Year Zero
Sämst: Hade velat höra fler nya låtar.
Betyg: 8/10

Låtlista (utan ordning):

(Masked Ball)
Infestissumam
Per Aspera Ad Inferi
Con Clavi Con Dio
Prime Mover
Secular Haze
Stand By Him
Satan Prayer
Year Zero
Death Knell
Ritual
Monstrance Clock

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

Foto: Dave, Ghost på Tyrol 

 

Relaterade artiklar

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas