2012-11-10
Sticky Fingers var platsen där detta eminenta turnépaket med H.E.A.T, Crazy Lixx och The Gloria Story fick äran att tillbringa en mycket trevlig lördag.
The Gloria Story
Först ut denna kväll är The Gloria Story. Då de går på scen så tidigt (19.45) är det givetvis inte överdrivet mycket folk på plats, men istället för att slås ner av detta så säger de ”challenge accepted!” och river igång Adore. Denna pärla får verkligen fart på oss och Lacie Heart i rockversion bygger på detta ännu mer.
Vi bjuds på två nya låtar denna afton, den första är See You Tomorrow. Jag får lite vibbar från KISS-plattan Unmasked (1980), en allvarligt underskattad rockplatta. Mycket bra, bandet underhåller verkligen på scen med Filip Rapp i spetsen. Han levererar som vanligt ett grandiost mellansnack, det är Skövdes egna Paul Stanley vi har framför oss på scen.
Det är ett ganska kort, men intensivt set vi bjuds på. Nästa låt är singeln från debutplattan, I Can Make You Run. Carl Ahlander övertygar verkligen och kompletterar Filips teatraliska framtoning väldigt bra med sin mer tillbakalutade och coola stil.
Dags för nästa nya låt: Fire Won’t Fade. Gillar man The Gloria Story så kommer denna att gå hem väl, jag gillar absolut vad jag hör!
When Hearts Cease To Bloom är en låt som går hem grymt live, Thin Lizzy-harmonier levereras på ett riktigt kraftfullt sätt och gitarrljudet är vasst.
Mycket bättre än på plattan, på scen får de ut max av låten.
Det ska tilläggas att ljudteknikern Nippe på Sticky Fingers är helt fantastisk, han höjer verkligen helhetsintrycket för besökarna med sitt fantastiska rattande.
Konserten avslutas med OHNO, en bra avslutning på en fin och energisk konsert där Filip jobbar konstant och stenhårt med att få med sig publiken.
Jobbet ger resultat, när de slår av låten så blir de hyllade av samtliga som befinner sig i lokalen. Kalasbra och kvalitativ underhållning både för ögon och öron.
Att de lyckas genomföra spelningen såpass bra med en febersjuk Filip och en enögd Henrik Siberg bakom trummorna (ryktet sa att han fått en träflis i ögat tidigare under dagen) gör det hela än mer imponerande.
Dagens kungar, de visar verkligen vad Twisted Sister sa 1983: You can’t stop Rock ’N’ Roll!
Bäst: When Hearts Cease To Bloom
Sämst: De spelar tyvärr för tidigt för att kunna göra allt till max.
Betyg: 8/10
Setlist:
Adore
Lacie Heart
See You Tomorrow
I Can Make You Run
Fire Won’t Fade
When Hearts Cease To Bloom
OHNO
_________________________________________________________________
Crazy Lixx
Näst på tur ikväll är Malmö-bandet Crazy Lixx, som släppte sin andra fullängdare Riot Avenue i år.
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig lyssnat på dem, så jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. När de drar igång med Young Blood så är det dock en riktig ”wow”-upplevelse! En stenhård dänga som ångar på i samma anda som Bullets Stay Wild, helt grymt.
De blandar friskt ifrån sina släpp och vi får låtar som Lock Up Your Daughter, Riot Avenue och Want It på rad.
Publiken växer sig stadigt större och det är några hundra personer på plats, varav många är engagerade och öser på bra. Nästa gång kanske jag är en av dem, för jag tycker att det låter jäkligt bra. De är duktiga musiker och uppenbarligen även bra låtskrivare som har plockat det bästa från sina favoriter. Jag gillar ju verkligen klassiska band som Def Leppard, Van Halen, Guns N Roses, D-A-D, Aerosmith m.fl, här får man lite av varje så det är inget att klaga på!
De fortsätter med Rock And A Hard Place och en av mina favoriter: Heroes Are Forever. Riktigt trallvänligt och lätt att ta till sig.
Whiskey Tango Foxtrot ångar på bra, men sätter sig inte på samma sätt som föregående låt. Låttiteln, som är en halvfyndig utskrivning av förkortningen ”WTF” (what the fuck), är under all kritik.
De avslutar starkt med sleaze-monstret 21 ’Til I Die, publiken sjunger med för fulla muggar och Crazy Lixx har verkligen gjort ett bra intryck på mig!
Starka refränger, ett bra sound (som förstärks av guden av ljudteknik, Nippe) och en kul show att kolla på. Härligt!
Bäst: Young Blood
Sämst: Basstrulet i början av konserten som dock fixades till snabbt.
Betyg: 7,5/10
Setlist:
Young Blood
Lock Up Your Daughter
Riot Avenue
Want It
Rock And A Hard Place
Heroes Are Forever
Whiskey Tango Foxtrot
21’Til I Die
________________________________________________________________
H.E.A.T
Efter sommarens urladdning på Sweden Rock Festival fick jag en ny respekt för detta gäng, de gjorde en väldigt bra spelning och visar på stor glöd.
De är äntligen tillbaks på Sticky Fingers scen efter två och ett halvt år, vilket de firar genom att dra igång Breaking The Silence. Denna pulserande låt får med publiken redan från första stund, Jimmy Jay (bas), Jona Tee (keyboard) och Crash (trummor) lägger en grym matta som gitarristerna Eric Rivers och Dave Dalone kan leka loss på.
Deras gitarrljud är helt grymt både live och på platta, det låter grymt bra.
Bandet fortsätter med ännu en låt ifrån årets platta Address The Nation, Better Off Alone. Erik Grönwall är i toppform och sjunger på väldigt kraftfullt och bra.
Efter detta går man tillbaks i tiden och kör fyra låtar från första plattan på rad.
Först ut är 1000 Miles (jag räknar den till första plattan) och sedan den porrigt svängiga Late Night Lady.
Straight For The Heart och Straight Up påminner oss ännu en gång om vilken urstark debut dessa herrar släppte för fyra år sedan.
Framförandet är fläckfritt och det är ruggigt slipat, allt utom Eriks tokdans.
De river av min favorit, Beg Beg Beg, från andra skivan Freedom Rock.
Egentligen är den ju en sådan låt som man skulle kunna avsluta med, men jag är nöjd så länge den spelas. En sällan skådad hit.
Eric Rivers kör lite ensamsolo som ett slags intro till Downtown, en låt som bygger upp under lång tid (kanske aningen för lång) innan den till slut kommer igång på allvar. När den väl peakar så är det nästan Magnum-klass!
En av mina favoriter från Address The Nation är den melodiöst suveräna Falling Down. Publiken sjunger med och njuter av gitarr-uppvisningen.
En låt jag har lite svårt för är Heartbreaker, även om H.E.A.T inte direkt spelar originell musik så tycker jag att de står väldigt bra på egna ben. Denna låt är dock lite över gränsen för hur mycket Bon Jovi man kan låta. Men men, ska man låta som något annat så är det ju lika bra att låta som ett toppband.
Danger Road följer, perfekt tuff actionfylld rock från 80-talet. Hade absolut varit soundtrack till någon cool rulle ifall Kenny Loggins hade skrivit den år 1985 och tagit hjälp av Joe Lynn Turner och lite fläskiga gitarrister.
Man märker att Erik börjar tröttna en aning under andra halvan av konserten (med all rätt, med tanke på vad det krävs för att sjunga bandets låtar) och jag känner att det kunde ha varit ett något kortare set. Never Let Go är en låt som håller uppe den höga kvaliteten, men som inte direkt tillför något extra.
In And Out Of Trouble är cool, bandet tar upp saxofonisten Jonas Davidsson på scen och river av låten så som den är arrangerad på plattan, det låter ruggigt bra!
Efter detta följer första singeln från Address The Nation: Living On The Run.
Det finns inte så mycket att säga, det är en superlåt.
Bandet lämnar scen och på bandets setlist (som jag fick efter konserten) är planen att ”När det tänds står gatumusikanten Erkka G med dansbandsrötter på scenen och drar något snack om något”. Helt suveränt!
We’re Gonna Make It To The End och The One And Only framförs akustiskt av denne ”Erkka G”. Det är väl lite småmysigt, men jag hade inte avlidit ifall man valt att korta ner setet lite och sparat på hans röst istället. Som headliner vill man ju dock lira så mycket som möjligt, så jag leker bara med lite egoistiska tankar som ej behöver tas på alltför stort allvar.
Who Will Stop The Rain avslutar det ordinarie setet, inte heller denna är någon större favorit och jag hade gärna hört ännu en låt från senaste skivan istället.
Första extranumret är There For You, publiken är verkligen med och sjunger.
It’s All About Tonight är en låt som har växt ju mer jag lyssnat på den, äntligen kan jag erkänna att jag fallit för den. Ruggigt stark komposition.
De avslutar med den härliga Keep On Dreaming, där Erik är ganska slutkörd men dock inte låter lika kvinnlig som Kenny Leckremo gör på studioversionen.
Alla hänger vi upp oss på saker, det är bara en tanke jag inte kan släppa när jag lyssnar på denna låt. Inte för att det är något dåligt med det heller.
Många ser fortfarande H.E.A.T som ”Melodifestival-bandet med Idol-Erik på sång”, att de har haft sin tid i rampljuset och nu försöker hänga kvar.
Men å andra sidan: Vad vet folk?
Jag tycker att det är grymt att se hur bra de är och hur lite deras bakgrund rör dem i ryggen. De är superba musiker som levererar grymt bra och verkar ha jäkligt kul på scen, det är allt som betyder något.
Jag ser H.E.A.T som ett framtidsband med en stor ryggsäck av erfarenheter, jag önskar dem verkligen all lycka och jag är övertygad om att de till slut kommer vinna tillbaka den stora, tröga massan. De har numera alla verktyg för det.
Bäst: Falling Down, som bandet för övrigt skrev tillsammans med Adde och Martin från Hardcore Superstar.
Sämst: Jag upplevde att Erik blev lite trött mot slutet.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt
Setlist:
Breaking The Silence
Better Off Alone
1000 Miles
Late Night Lady
Straight For Your Heart
Straight Up
Beg Beg Beg
Downtown
Falling Down
Heartbreaker
Danger Road
Never Let Go
In And Out Of Trouble
Living On The Run
We’re Gonna Make It To The End/The One And Only (akustiskt)
Who Will Stop The Rain
There For You
It’s All About Tonight
Keep On Dreaming