Foto: facebook.com/hammerfall
Den 29 augusti släpper Hammerfall albumet (r)Evolution via Nuclear Blast, redan några månader innan fick Access: Rock både en försmak av skivan på restaurang 2112 och en intervju med bandets trummis Anders Johansson på Elite Plaza i Göteborg.
”VS” står för Viktor Skatt (intervjuare) och ”AJ” för Anders Johansson, hädanefter kommer endast förkortningarna användas.
VS: Ni släpper platta nu i augusti efter att ha haft ett längre avbrott för att hitta tillbaks och investera i framtiden. Hur känns det att vara tillbaks igen, både i bandet och på det kreativa planet?
AJ: Alltså jag är ju inte med i den kreativa processen riktigt, jag är ju mest trummis. På gott och ont. Under dessa två år har ju Joacim (Cans) och Oscar (Dronjak), som är den kreativa kraften (och till viss del Pontus Norgren), haft möjlighet att sitta ner och skriva låtar och fundera över vart de vill med bandet.
Själv har jag ju mest lallat runt och spelat jazz, folkmusik och dansband. Jag har ju spelat ihop med brorsan (Jens Johansson), där vi har spelat farsans (jazzpianisten Jan Johansson) låtar. Jag har även spelat mycket dansband. Dansband är ju skitöken på ett sätt men man lär sig alltid något, man lär sig nyanser och sådant när man inte bara bonkar på. Till exempel hi-hat-spelet, det märks ju på skivan också att jag tänker mer på det nu jämfört med innan.
VS: Ja, när man tänker på dig så tänker man ju mer kaggar och rent heavy metal-fläsk.
AJ: Jo, fast egentligen vet jag inte om jag är en sådan trummis egentligen. Eller i och för sig vet jag inte riktigt vad jag är för trummis, jag har testat på och spelat det mesta utom grindcore och sådant. Det har bara aldrig blivit av, det kanske är mer för de yngre? De sitter ju i flera timmar om dagen och bara nöter. Det roliga är att många av dem är helt värdelösa på allt annat, jag vet inte om du har hört det men de kan ju inte spela vanlig AC/DC, det låter ju inte klokt! Men de har väl aldrig spelat sådant, det är väl det. Å andra sidan kan nog inte Phil Rudd i AC/DC spela grindcore, det hade låtit ännu värre.
VS: Hur länge var ni inne i studion denna gången?
AJ: Jag var inne i cirka tre dagar. Jag hade hört en fem-sex låtar och sen fick jag höra fem-sex till. De andra sitter mer där och testar grejer och pillar, de var inne i ungefär en och en halv månad.
VS: Märkte du av någon skillnad nu när Fredrik ”Fredman” Nordstöm (som producerade bandets två första plattor Glory To The Brave och Legacy Of Kings) var tillbaks bakom rattarna?
AJ: Absolut. Jag tycker att det var jävligt bra. Jag har ju hela tiden, utan att någonsin ha haft något med honom att göra, förespråkat att vi ska ha tillbaks honom. Av någon anledning har vi inte velat det.
VS: Var det någon utlösande faktor till hans återkomst?
AJ: Den utlösande faktorn var nog att förra skivan inte gick så bra som folk hade trott. De vill nog tillbaks, back to the roots. Nya skivan (r)Evolution, det heter den va? Just det. Jag tyckte att den tog vid där Legacy Of Kings slutade. Jag tycker att de två första skivorna, de som jag inte spelar på, är de bästa, haha. Sen har de andra skivorna ok musik, men det är liksom inte samma energi. Fredman har tillfört energi, han är som en sjätte medlem.
Även om han inte har med arrangemang och så att göra så tillför han energi, jag tycker det är jävligt bra.
Vi har haft massa tyska producenter och så innan som gjort exakt som Oscar ville, Fredman har liksom kört över oss ibland, på gott och ont.
Eller mest gott, han har gjort det på ett jäkligt trevligt sätt och till skillnad från de andra som inte säger något så säger han ifrån. Det har inte varit något fel på de andra producenterna men Fredman kan komma med idéer och be oss att ”testa det här”, sen står han på sig.
Det har inte varit något bråk eller något men jag tycker att det är skitbra att han kom med.
VS: Hur känner du att ditt trumspel är på plattan?
AJ: Denna gången har jag haft lite mer fria tyglar och fått spela mer som jag vill. Andra gånger har man fått höra mer ”ta ner det, ta ner det”, nu har det varit mer fritt och man har fått stå på sig mer. Då kommer ju också energin. Då blir det inte som på de andra plattorna där min insats mest varit som ett studiojobb, på denna plattan känns det som att man lirar liksom. Jag tycker att man hör det på resultatet också.
VS: Känner ni att ni vill förmedla något med denna skiva? Vill ni att fansen ska få någon slags upplevelse av den?
AJ: Musiken är ju inte så annorlunda från vad man kan vänta sig, men tanken är att det ska vara lite mer tillbaka till rötterna. Förra skivan (Infected, 2011) kändes mer som en musikalisk utsvävning även om det inte var extremt, det var lite mer synthar och sånt. Sen det omslaget, framför allt, som var helt åt helvete. Fansen trodde knappt det var Hammerfall ens en gång. Nu är Hector (gruppens maskot reds. anm.) tillbaks, det är viktigt tror jag.
VS: Hur ser det ut med lansering och turné med detta släpp?
AJ: Tanken är väl att vi ska köra det gamla vanliga: mala igenom Europa, Sydamerika och USA. Japan kanske. Allt beror dock på vart vi har bandet och hur skivan slår. Planen är i alla fall att köra på.
VS: Vi fick nyss höra på skivan på restaurang 2112, en tanke som slog mig efter några låtar är att den verkligen kommer gå hem hos den tyska publiken.
AJ: Yes, ze Hammer is back! Nej, men är sånt tyskarna gillar liksom. Det är ju inte amerikansk rock och inte svensk. Det är ju tysk rock. De brukar kalla det för ”tysk metal spelad av svenskar”, ”germanic metal”, ”true metal” och allt vad de håller på. Tyskarna gillar ju sådant; manskörer, taktfast och så.
VS: Det är en bra marknad också.
AJ: Ja det finns ju 90 miljoner av dem. Det är tio gånger fler än här. Det har ändå alltid varit bra i Sverige men det har ju mattats av hela tiden. Men tyskarna är alltid stabila och trogna.
VS: Man har hört oändligt med turnéhistorier om dig och allt sjukt du har hittat på under årens lopp. Håller du fortfarande på så eller dör det av lite med åren? Eller är det rentav så att man förfinar konsten?
AJ: Nja alltså många av de där grejerna har man ju gjort nu. Det är ju inget roligt att upprepa någonting man redan gjort. Sen är det ju inte så att man planerar att göra något sjukt utan det bara händer. Det är lite frustrerande ibland, man hamnar alltid vid sidan av. Olika grupper fungerar olika och just i Hammerfall träder pajas-sidan fram, jag vet inte varför. När jag spelar jazz är jag ju en helt annan människa, sitter och snackar Miles Davis och sådant. Det sjuka är att jazzmusiker ofta är mycket värre än metalmusiker. De är fruktansvärda. Det har nog att göra med att de improviserar mycket och så, de är skumma typer liksom.
Med Hammerfall är det mer Oscar som håller på och bråkar och hittar på grejer, haha. Fredrik och Pontus är ju supersnälla och mer mogna killar, de skulle ju aldrig medvetet spela fel, dra ur en sladd eller bajsa i en dusch som Stefan (Elmgren, gitarrist 1997-2008) gjorde. Fredrik och Pontus är väl vad man skulle kalla ”vettiga, normala killar” och de gillar väl det i Hammerfall. Jag är väl mer en sån som… Ja, de vet inte riktigt hur de ska deala med det. Exempelvis fick jag först inte göra några intervjuer idag men av någon anledning så ändrades det.
VS: Hur många möten tror du att bandet har haft om dig under åren?
AJ: Jag tror en hel del faktiskt. Jag vet att de hade ett i början i alla fall, temat var ”det finns någon som skapar otrevnad för alla de andra”. Då var det mig det handlade om. ”Vad är detta?” tänkte jag, jag fattade inte att det handlade om mig. Jag trodde vi hade skitkul när vi bråkade på planet och så liksom. Kastade brödbitar på någon gubbe som blev skitarg och sådant. Det tyckte de ju inte om då, förutom Stefan som älskade det.
VS: Det vore ju dumt att ha läget, men inte fråga om ”You unleashed the fucking fury”-incidenten (som skedde under en flygresa med Yngwie Malmsteens band 1988). Vad var det egentligen som hände?
AJ: Det med ”fury” och Yngwie, det var ofta så på Yngwies flighter. Att det blev känt var för att av en tillfällighet så spelade vi in det. Det var jag som hade en sådan Recording Walkman, då hade man ju kassetter. Så jag spelade över någon jäkla musik-kassett. Sen så skickade ju jag detta till Joe Lynn Turner bara på skoj typ 10-15 år senare, ”kommer du ihåg det här?”. Sen skickade ju han det till någon och så spred det ju sig så. Viralt, eller vad det kallas idag.
Yngwie skrek och gapade och sådant på flyget och jag tänkte att det var för roligt för att inte föreviga. Först var det ett salongsslagsmål när alla slogs och sådant, men sen fortsatte alla att bråka. Allting hade lugnat ner sig men han (Yngwie) fortsatte att skrika. Det var ett riktigt råkurr. Alltså ingen av oss var en fighter direkt och alla var fulla, business-snubbarna som var där var inga fighters heller. Som tur var. Så det var mer smällar som träffade dåligt, någon blödde väl näsblod på sin höjd. Jag minns att någons skjorta åkte av, det var ju sådana där lyckade business-snubbar i 60-årsåldern som inte var några fighters och vi var skitfulla.
VS: Så ni började bara veva?
AJ: Nej, de började veva! De hade fått nog av vårt skrikande liksom. De började veva men vi vevade ju tillbaks.
Det började med att min brorsa (Jens Johansson, keyboardist i Yngwie Malmsteens band) hade en mensbinda med sig innan flighten. Sen på planet beställde han en Bloody Mary, hällde den i bindan och skickade den i någons mat så den hamnade mitt i. De hade ju betalat första klass och allt.
Först det här gapandet alltså, ”aaah!”, sen tog en kärring en karaff med vatten och hällde över alla och Yngwie fick på sig. Jag gick på toaletten precis så jag missade det, men Jens, Joe Lynn Turner och Yngwie fick allt vattnet över sig och det var det som ledde till Yngwies klassiska citat.
Yngwie fattade ingenting, han hade bara suttit och skrikit lite och haft kul liksom. Han var inte med på mensbindegrejen. Han såg ju i och för sig när Jens gjorde det och typ ”Jens, vad fan lägg av!” men skrockade även ”Höhö, fan vad coolt!”, sen tänkte han inte mer på det liksom. Flighten var 14,5 h, från New York till Tokyo över Kanada.
Så det började uppstå tumult och jag tänkte att det är ju alldeles för roligt för att inte spela in. En sjuk sak som hände i tumultet var att piloten kom ut och tog tag i min arm och försökte vrida av den eller någonting. Piloten liksom, en liten japan. Han var 1,30 lång! Så jag tänkte ”ah men lägg av då!”, men han skulle försöka vrida armen av mig. Så jag bara drog till honom, du vet en riktigt hård back fist i magen. Det var jag ju inte alls beredd på, så han bara sjönk ihop där och fick ingen luft. I förvirringen så fattade de ju inte vem som hade gjort det. Alla såg ju likadana ut liksom.
Sen när vi landade och sådant så stod kravallpolisen och väntade med sköldar, hjälmar och batonger och sådant. Men vi tänkte att ”vi sprider ut oss så kommer de inte märka någonting”. Så vi gick ut en och en och bara låtsades som att ”ah, trevlig kultur i Japan” och så, gick utspridda, hämtade väskorna i olika omgångar och låtsades att vi inte kände varandra. Så det blev inget. Nä, det var en rolig flight det där.
VS: Hade du gjort om den?
AJ: Ja fan! Ja, men nuförtiden hade det ju inte gått. Nu har de väl beväpnade vakter på planen, det är annat nu. Jag tänker ibland att så som vi höll på, undra hur de på 70-talet höll på för då var det ju ännu värre. De jävlarna höll ju på som fan.
VS: Det är inte så idag längre?
AJ: Nej, det är så lugnt nu så att man inte kan tro att det är sant.
VS: Men ni har väl barn nu och så?
AJ: Ja, alla har väl det mer eller mindre (vad Anders menar med ”mer eller mindre” förblir ett mysterium).
Nej, det är så städat så. Alla kommer i tid, sköter sig och har kläderna på. Först och främst tror jag att allt det där lugnade ner sig mycket när AIDS kom. Sen lugnade det ner sig när tyskarna kom in i branschen och tog över, då skulle allt bli seriöst. Man skulle komma i tid, tänka på bussens kostnader och så vidare. På 80-talet vräkte ju skivbolagen in hur mycket pengar som helst och det var ännu jävligare på 70- och 60-talet. Om det ens hade kommit igång då på 60-talet, men 70-talet var nog helt sjukt. Synd att man missade det.
VS: Jag får tacka så mycket för denna pratstunden, lycka till!
AJ: Tack själv!
Skribent och reporter: Viktor Skatt
Foto: Jennie Nord
Mer info, förhandsbokning mm kolla Nuclear Blast HÄR.
