• Intervju

Rave the Reqvim är aktuella med släppet av sin tredje musikvideo, Phantom Pain, de väljer att fokusera på att släppa videon för att pusha sin senaste platta Stigmata Itch som släpptes i December 2020. Plattan har fått mer än dubbelt så många lyssningar än tidigare släpp och Linda snackade med Jennie aka The Sister Svperior och Filip aka The Prophet om grunden till musiken, grunden till deras religion och planerna framåt.

Har ni någon ny musik på gång eller satsar ni på att pusha plattan som ni nyss släppt?

Filip – Just nu är det hård marknadsföring av Stigmata Itch, så vi kan nog räkna rätt kallt på att vi kör rätt hård marknadsföring av den i typ ett år till. Sen är det ju tråkigt, som det är för alla musiker nu, det går inte att marknadsföra skivan ute på vägarna. Så det är därför vi har så mycket extra tid och energi kvar att lägga på sådana här projekt och det är ju skitkul på sitt sätt. Men det blir ingen ny musik förrän… Vi får se hur det ser ut i framtiden men jag kan ju säga att jag alltid jobbar på ny musik, det är en konstant ström i huvudet av idéer som bara exploderar inom mig.  

Det här var ju även första plattan som du, Jennie, kom in i, hur känns det och hur kom du in i den kreativa processen?

Jennie –  Ja, exakt och jag blev faktiskt bara inkastad. Den var ju redan färdigskriven, så när jag närmade mig bandet så hade Filip redan berättat att det fanns en skiva. Så på Steampunk Bar när jag träffade Filip fick jag höra några pre-prods. Vilket såklart var bra, för en vill ju inte gå med i ett band och bara, hur låter skivan som ska komma? Hur ska jag sjunga på den?
Nej, men det var grymma låtar såklart! Sen när det blev färdigt att jag skulle gå med i bandet fick jag bara lära mig allt supersnabbt, för då skulle vi spela in. Jag var först lite osäker på att det skulle gå men tänkte att om Floor Jensen kan lära sig hela Nightwishs setlist på två dagar då kan jag lära mig en platta på två veckor.

Filip – Och det gjorde du också, det gick hur bra som helst!

Jennie – Det var jättekul, en är ju alltid kreativ i studion och sen så kör en bara på. Filip coachade och Linus på Fascination Street Studios hjälpte också till. Men det blev väl ungefär som du tänkte dig, Filip?

Filip – Det blev mycket bättre till och med, det var fantastiskt kul och en får ju komma ihåg att precis när jag presenterade skivan för dig, Jennie, så hade vi ju sökt my vokalist i ett antal månader. När vi gick skilda vägar med vår tidigare sångerska var ju egentligen plattan redan färdigproducerad. Det var både en fördel och en typ av skräck på något sätt,  jag visste ju inte vilket register den nya vokalisten skulle ha men det var det som var så perfekt med Jennie. – När vi testade din röst, Jennie, så kände jag bara, ahmen shit, det känns som att det är skriven till dig. Det klaffade så bra. Vi klickade, din röst passade till skivan, kom igen nu, hur många fler tecken behöver vi?! 

De är båda överens om att matchningen helt enkelt var meant to be.

Vad tänker ni är erat största fokus nu och framåt?

Jennie – Vi har jobbat en del med content nu under Corona, det är lite det en behöver göra och vi kommer fortsätta göra det.
Filip instämmer, och de berättar vidare att plattan nådde en miljon streams ganska snart efter att den släpptes. Att växa ihop som grupp och producera saker tillsammans för att ha aktuellt och kul material för fansen, även om det inte går att spela live just nu pga Corona. De ställer in sig på 2022 för att kunna spela live, men drömmen om att kunna spela på någon festival i sommar eller åka till ett par länder i Europa under hösten finns där.

Phantom Pain videon släpps idag (spana in den nedan) och bandet är minst sagt taggade på detta släpp.

Vad är bakgrunden till Phantom Pain?

Filip – Låtar kommer ju som lite allt annat till mig, som en blixt från en klar himmel. Jag får en sjuk idé och måste helt enkelt göra musik av den. Just Phantom Pain kan en sammanfatta att den handlar om någon form av lite sådär ocharmig självömkande. Den handlar om att det ibland kan vara svårt att förstå vad andra människor ser i en ibland. Jag skulle vilja säga att låten och produktionen har ett ganska hårt och industriellt, nästan lite militäriskt sound över sig, det blir väldigt taktfast. Därför känns det som att temat som vi använder till videon som är lite av det mer militärliknande-hållet funkar väldigt bra.

Jennie – vi har verkligen kört extra allt här, det är rökgranater och det är vapen, det är militärbilar. Ganska starka färger. Jag tror vi fick ganska tydlig vision snabbt. Det är faktiskt basisten i bandet, Petter, som gör alla Rave the Reqviems videos ihop med en kollega. Hans ”riktiga jobb” är som klippare och han är skitgrym, det är en av de grejerna jag såg först med bandet när jag kollade upp dem innan jag själv startade. ”Fan vilka grymma videos” – Petter och du, Filip, jobbar ju fram dessa idéer tillsammans.

Filip – Ja, jag brukar ha grundidéerna löst sammanfattat, estetiskt i huvudet och sedan vet ju Petter, som har grymma tekniska erfarenheter, vad som fungerar på en video, vi fungerar sjukt bra ihop! Det är skönt att ha någon som leder det till skillnad mot om en vore ett helt band som ska prova allt tillsammans, men nu vet vi att Petter är den som faktiskt styr och har bäst koll på det så vi andra kan luta oss tillbaka lite.

Jennie –  den här videon är ju lite en fortsättning av Holy Homicide, vi plockar upp tråden re att vi kallar oss för en kyrka, The Chvrch of RTR, så vi försöker lyfta det mer i även den här videon.

Filip – det är som Jennie säger och den här videon kanske fångar den lite mer mörka sidan av kyrkan och att den kan berika med kärlek men ibland också ta till andra medel för att bevara sin makt och det är väl lite det vi spelar an på här.

Är det en koncept som ni kommer fortsätta bygga på?

Filip – om en kollar på RTR’s historia, för mig som var med och grundade (vi pratar år 2014), så är det här konceptet eller vad en ska kalla det. Det är ett koncept, men samtidigt inte. Det började egentligen ganska tidigt då jag alltid varit väldigt intresserad av religion och mytologier, studerat på högskola och även forskat i ämnet. Men redan efter platta nummer ett så började det komma väldigt naturligt till mig, både låtskrivareprocessen men också vilken känsla vi skulle förmedla. Ett exempel, det som fick mig att förstå innebörden och tro, det var för ca 4 år sedan så satt jag uppe en natt och då var det en kvinna från Australien som skrev till mig, ett fan, jag visste inte vem hon var sedan innan. Hon berättade för mig att hon hade planerat att ta sitt liv samma dag men hon hade lyssnat på våran musik och funnit styrkan i att ”Jag ska inte ta livet av mig”. Hon valde livet framför döden på grund av hon lyssnade på musiken som vi hade skapat. Då gick det uppför mig att ”shit, det finns faktiskt ett högre syfte med det vi gör!” Alltså, i min värld så är all musik andlig och då måste en lära sig att en räddar människoliv genom att göra på det här sättet. Så det här temat, jag vet inte om jag vill kalla det för en image, på ett sätt känns det som att det är hårfina gränser mellan verklighet och fantasi i min värld. Det känns som att jag lever i den här rollen och är det här konceptet. Om det ens är ett koncept eller om det är mitt och våra liv. 

RTR kommer fortsätta vara en kyrka, de har byggt sin egna och det är deras egna religion, utan att vara baserade på någon annan form av religion. Det estetiska kan de se ändras genom tiden, men grunden av RTR är satt sedan starten.