Jag står utanför KB och väntar på att få bli insläppt så jag kan intervjua gubbarna i Mustasch. Dörren öppnas, Ralf, Jejo och turnéledaren kommer ut. Ralfs blick säger: “Vem fan är du?”. När jag lite försiktigt förklarar att jag är där för att intervjua dem säger Ralf: “Håll mitt kaffe!”. Efter att han skrivit några autografer åt ett fan så tar han kaffekoppen ur min hand med ett: “Vart fan är mitt kaffe?”, småsnackar lite om hur jobbigt det kan vara när människor kommer fram innan ett gig och frågar om han är laddad. Han berättar att han är som en boxare, sitter och fokuserar sedan är det bara upp och köra, det är när man kommer på scen som allt exploderar.

Jag leds upp till KBs samlingsrum där vi sätter oss i sofforna.

Mats: ”Bjud han på en öl!”
Jejo: ”Klart grabben ska ha en öl.”
Access: ”Det är väl lika bra?”
Jejo: ”Ja, det tycker jag!”
Access: ”Vad är det för tatuering du har på handryggen? Står det: ”Ring mig aldrig igen”?”
Jejo: ”Ja, och glöm inte det!”
Access: ”Det är jäkligt bra dagen efter, vaknar upp och visar det.”
Jejo: ”Jag ska aldrig behöva prata med dem sen, bara göra såhär.”

Jejo sätter demonstrativt upp handen för att visa hur det går till.

Jejo till David: ”Ska inte du ha en öl?”
David: ”Jag gillar ju inte att dricka.”
Jejo: ”Nej, inte jag heller.”
David: ”Efter intervjun ska jag gå in och duscha, sminka mig…”
Access: ”… sätta lite kajal runt ögonen!?”
David: ”Efter en vecka ser det ut som att man har kajal runt ögonen … neeej, inget kajal för mig.”
Jejo till David: ”Du är ju lite kajal.”
David: ”Nu ska vi inte ta i så vi spricker här.”

Access: ”Hur länge har ni spelat ihop som Mustasch?”
Jejo: ”Jag har bara hängt med i några veckor, sedan turnépremiären i Helsingborg.”
Access: ”Vikarier du bara eller är du provanställd?”
Jejo: ”Jag är nog lite av varje, vi kör turnén och sedan fattas ett beslut”
David: ”Det ska vara rättvist åt båda hållen, alla ska vara överens! Det är bättre att köra sedan får vi se vad som händer.”
Jejo: ”Det gör vi ju inte.”
David skrattar till: ”Nej, ring mig aldrig mer.”

Access: ”Senaste albumet som släpptes 1e februari, Sounds Like… jag blandar alltid ihop det.”
David: ”Sounds Like Hell.”
Access: ”Sounds Like Hell, Looks Like Heaven.”
David: ”Helvetet kommer alltid först, tänk på det.”
Access: ”Är det inte lite modigt av er att spela skivan från första till sista låten?”
David: ”Det är därför vi gör det för ingen gör det längre eller jo, Foo Fighters gjorde på Nalen men det blir en liten chansning för oss. Det är roligt för oss själva då vi slipper plocka ut fyra låtar från albumet sedan bara köra köra gamla hits. Det är en utmaning och jäkligt kul, ett album i vår genre kan inte innehålla endast bra live låtar… Men skit i det, vi kör! Nu har även publiken börjat lyssna sig in på låtarna så det blir en helt annan sak.”
Jejo: ”Det är inte konstigt det där med att låtar som folk hört i flera år jämför med låtar som bara hörts några veckor.”
David: ”När vi släppte samlingsskivan fanns det en ny låt, Angel’s Share, folk fattade inte den heller och det var en låt, nu har vi nio! Det tar tid helt enkelt.”

Access: ”Varför namnet Mustasch?”
David: ”Jag var ju inte medlem då men de hade en fest och där fanns en massa vinylskivor och Hannes, den förre gitarristen såg ett samband med varenda jäkla 70-tals band, de hade mustasch.”

Jag frågar David om hans byxor som sprack från ben till ben under Arvikafestivalen 2009 och han berättade att efteråt gav han dem till ett fan som har dem än idag. För att undvika att byxorna spricker nu för tiden har han stretch.

Access: ”Vad gör man om man nu måste gå på toaletten och göra sina behov under en live spelning?”
Mats: ”Det hände en gång innan David och Jejo kom in i bandet på Siesta i Hässleholm. Vår första trummis hade ränneskita och sa: ”Gubbar, jag måste springa iväg”. Han bara stack och var borta i två minuter och där fortsatte vi att spela.”
Access: ”Jag läste i tidningen om att Chris Brown…”
David: ”Vem är det?”
Jejo: ”Är det han R’n’B killen?”
Access”Exakt, han blev så nödig på scen att han sket ner sig och det rann ner för benet.”
David: ”Björn Skifs gjorde ju det på 70-talet, han tog i så in i helvete att det bara hände. Det var ju ingen ränna utan bara en sån där liten klick.”
Jejo: ”Jag har gått av flera gånger, måste man så måste man. Jag säger till sångaren att du får fan snacka lite här nu.”
Access: ”I fem minuter?”
Jejo: ”Nej, för fan! Pissa tar ju inte fem minuter, bajsar man som Mats så…”
Mats: ”Ränneskita går också fort!”
David: Tom Jones pissade ju i somras under gig, de fick ställa fram en mugg till honom så han fick gå bakom scen, men han är ju 70 år.”

Access: Klubb eller festival?
David: ”Det är väldigt olika, jag älskar festival men spelar man på klubb får man närhet av publiken…”
Jejo: ”… och alla är där för att kolla på dig! Under festival så finns det alla sorters människor men vi kan vinna nya fans på festival och det är positivt. Man får lov att röka på festival så det blir mitt val.”
Access: ”Ni har blivit väldigt folkkära?”
David: ”Ja, men det är ju jättebra! Folkmusik för folk som gillar folk.”
Access: ”Lite Bob Hund inspirerat?”
Mats: ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Det överexponerade gömstället! Spotlight på gömstället.”

Jag börjar berätta om Bob Hunds spelning under Malmö festivalen, hur fascinerad jag var över hur sångaren Thomas bygger en två meter hög plattform på scen av kuber och dyker ner därifrån utan att skada sig. David börjar prata om när han såg Thomas gör några strapatser med en stol.

Access: ”Det är inget ni ska applicera i eran schenshow?”
David: ”Du får fråga Ralf!”

Ralf kommer in i rummet och sätter sig vid fönstret.

Mats: ”Det gör ju inget om Thomas bryter en hand, han kan ju sjunga ändå.”
Ralf: ”Bryter en hand?”
Access: ”Det går ju inte om du bryter en hand!”
Ralf: ”Varför det?”
Mats: ”Då kan du ju inte spela gitarr!”
Ralf: ”Men då kan jag väl sjunga istället bara?”
Mats: ”Vi pratar om Thomas från Bob Hund.”
Ralf: ”Ja, han kan ju bryta båda händerna!”
Mats: ”Så länge han inte bryter käken!”
Access: ”Han kan ju rulla in på scen med rullstol!”
Ralf: ”Gitarristen, han sitter ju i rullstol för fan, han har diabetes. Patrik sa att man får röka i logen va?”

Ralf öppnar fönstret och tänder en cigarrett.

Access: ”Kan det ha varit därför ni har fått er folkkära status, för att du har uppträtt så mycket i tv?”
Ralf: ”Ja, det är ju klart, ett litet fult trick.”
Jejo: ”Det handlar mycket om att inte fjärma sig från allmänheten vilket vissa kan göra, att de ska vara larger than life. Ralf är tvärtom, han visar att han är lika dum i huvudet som alla andra och det gillar folk, att han är en av oss. Vissa människor kan ju inte ens åka tunnelbana i Stockholm till exempel. Vad fan är det? Bara för att man har varit med i tv kan man inte hänga med vanligt folk.”

Ralf går ut ur rummet för att vila innan spelningen.

Access
:
 ”Vad tycker ni om att folk laddar ner album från internet?”
David: ”En skiva idag är bara en marknadsföringsgrej och det är Live vi får betalt för.”
Jejo: ”Ungdomarna lyssnar på musik på ett helt annat sätt än vad vi äldre gör.”
David: ”Fördelen med det är att man hittar nya band, dock kommer det mer skitband än bra. Samtidigt tycker jag att det var kul förr när man fick beställa en katalog från en obskyr skivbutik och bläddra genom.”
Jejo: ”Förr i tiden lyssnade man på musik från början till slut, det gör man inte idag på till exempel Spotify”.
Access: ”Ja, lyssnar man på Spotify är det lätt att döma ett band utifrån en låt! Låten suger alltså gör bandet det också.”
Jejo: ”Ja, det är synd! Det finns oftast en helhetstanke bakom varje album som släpps och ungdomarna lägger inte märke till det som vi äldre gör.”
David: ”Det ska in information och det är det enda människan blivit bra på de senaste åren, att sålla bort information”.
Jejo: ”Kollar man på hiphop artister som släpper 22 låtar per skiva, man lyssnar inte till slut.”
David: ”Det är ointressant.”
Jejo: ”Tio låtar är lagom på en skiva för då kan man hålla fokus och lyssna på alla låtarna.”
David: ”Jag tror på det konceptet som vi pratat om, man släpper två EP’s per år, fyra fem låtar, då kan man spela hela skivan också för då har man fem bra låtar. Tanken medSounds Like Hell, Looks Like Heaven är ett album, ett koncept.
Jejo: ”Den här skivan är överskådlig, har man femton låtar glöms vissa bort. Med tio låtar får man en helhetsbild av hela skivan.”
David: ”Albumet är på 33 minuter, efter att man lyssnat på sista kanske man tänker att man vill ha mer och då lyssnar man om från början istället för att tröttna om den nu skulle varit på femton låtar och alla inte hade hållit måttet.”

Access: Hur ser framtiden ut för Mustasch?
David: ”Just nu har vi några festivaler inbokade såsom Ruis RockTivolirock och en jag inte kan säga! Vi åker till USA i juni med hela bandet och managen för att träffa folk vi har kontakt med för att se hur vi ska utveckla den marknaden, göra något smart utav det.”
Access: ”Men ni har redan varit i USA eller?”
Mats: ”Två gig över en helg.”
Access: ”Det självbetitlade albumet Mustasch släpptes väl internationellt med?”
Mats: ”Ja, men vi hade ingen marknadsföring.”
David: ”Vi måste ha någon som tar in skivan och satsa lite hårdare, träffa rätt folk och hur vi ska jobba. Vi kan inte bara lägga en skiva i en mack i Austin för då skulle de tänka: ”Mustasch, vad är det för bögar?”. Göra något smart som att vara förband åt ett större band. Vi kan inte bara åka över och säga: ”Hej, nu ska vi spela på era klubbar” och efter två månader finns det ingen Mustasch längre.”
Jejo: ”Nej, den är bortrakad”.

Och med den avslutande repliken så är intervjun slut och jag får tacka för en trevlig pratstund.

Skribent: Jonas ”Madman” Persson

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas