Intervju – Snowy Shaw

2015-07-26

Det är ju återigen dags för dig att slå på stora trumman och göra ett stort Snowy Shaw-spektakel. Du har ju under de senaste 25 åren spelat med otaliga band, kan du ge oss en snabb överblick över hur din väg hit sett ut?

SS: Väldigt krokig, spännande, äventyrlig, lång, hård och intressant. Det är för övrigt inte mitt kön jag beskriver… haha!

VS: Inför 2011 års satsning berättade du hur oerhört mycket arbete det låg bakom showen och man kunde följa ditt slit ända tills du ställde dig på scen på Brewhouse i Göteborg.
Vad kan du dra för nytta av detta tidigare slit och på vilket sätt hjälper det denna showen att smälla ännu högre?

SS: Tro mig, jag försöker verkligen att delegera och avlasta mig vissa tunga bördor men av någon konstig anledning verkar det alltid sluta med att jag tar på mig tok för mycket arbete och stångar mig blodig gång på gång, bokstavligt talat med livet självt som insats. Har förvisso på senare tid lyckats omge mig med ett par väldigt viktiga nyckelpersoner som är enormt behjälpliga och vilka jag inte skulle klara mig utan, men i takt med att det successivt blir en större apparat för varje sväng och man alltid siktar högre så slutar det ändå med att jag kör slut mig fullständigt med alla bestyr redan innan vi ens börja repa. Och det är väl ungefär där jag befinner mig nu. Men men, sånt är livet och det är ett pris jag är villig att betala för att kunna sätta upp bättre, större och coolare liveshower hela tiden.

VS: 2011 hade du med musiker som Andy LaRocque, Hal Patino och Mike Wead, jag upplevde att den uppställningen gjorde det extra eggande för King Diamond-publiken. Dessutom hade ju inte King Diamond spelat på ett antal år så det var ju inte mer än naturligt att det skapade intresse. Kan du presentera ditt nuvarande band? Tror du att det kommer pirra lite extra hos något/några av dina tidigare bands fans?

SS: Förutom mitt egna suveräna liveband, som för tillfället går under namnet The Star Spangled Banned och består av landsförvisade jänkare, så har jag ju diverse gästartister på de olika gigen på turnén. I Stockholm blir det ingen mindre än Messiah Marcolin och Mike Wead och vi kör en för kvällen högst tillfällig Memento Mori-reunion som extra krydda i min show. I Örebro blir det min vän Niklas Stålvind från Wolf som tittar in och ylar lite med mig och på Sabaton Open Air blir det hemliga gäster med viss anknytning till festivalens namn. I Göteborg blir det inga mindre än idel ”goa göbbar” som Niklas Isfeldt från Dream Evil, Rob Nasty från XXX, Loud N´Nasty och Danger samt min kompanjon Magnus Daun från skivaktuella Mad Architect. Vill för övrigt nämna att på Trädgår’n har vi The Last Band som support och på Sabaton Open Air tunga namn som Kreator, Wintersun med flera. Fast det där är ju en sanning med modifikation eftersom det är en festival och vi lirar sist. Har ännu inte bestämt några förband till Stockholm eller Örebro men det finns flera tänkbara på tapeten.

VS: Under senare år har du spelat med Sabaton, som ju är Sveriges största hårdrocksband idag. Vad kan den publiken väntas ha för behållning av din show? Vad tar du med dig från det lägret?

SS: Massor. Kanske har jag väckt intresset för min egen person hos åtminstone delar av deras publik som vill se vad jag håller på med. Om inte annat för att se vad som nu är ” så jävla märkvärdigt” att jag valde att inte fortsätta med Sabaton för att göra min egen grej. Vilka beröringspunkter vi har gemensamt har jag inte funderat på. Förmågan att leverera en bra, underhållande show förhoppningsvis .
Förutom att ha vunnit hjärtan och nyfikenheten hos delar av deras publik hoppas jag kunna ta med mig vetskapen om hur man faktiskt bör driva sitt band både strategiskt och målmedvetet, som ett företag. Jag har ju som sagt varit med i åtskilliga band men Sabaton är i särklass det mest välsmorda maskineriet jag någonsin skådat. Jag var genuint imponerad över hur välorganiserat och exemplariskt allting sköttes, där allt från busschaufför till ljustekniker jobbade ihop mot ett gemensamt mål och det var som en enda stor familj. Jag skall ärligt säga att det var första gången jag kände ett uns sorg över att lämna skeppet men jag måste som sagt ge mig själv en ärlig chans att göra min egen skit innan jag blir alltför gammal.

VS: Vi är båda erkända fans av band som KISS, Alice Cooper, Sweet och Manowar. Hur hade din drömshow sett ut utifrån dessa ingredienser? Vilka element finns redan med i din aktuella show?

SS: De två förstnämnda finns det nog uppenbart tydliga drag av redan. De andra två i mindre skala, gissar jag, även om dessa alltid ligger nånstans latent inom mig och pyser ut ihop med allt annat som präglat ens uppväxt.

VS: Om man aldrig har hört eller sett Snowy Shaw förut, hur rekommenderar du att man förbereder sig?

SS: Bra fråga, som jag tyvärr inte har något bra svar på. Mitt säkraste tips vore att införskaffa min senaste live DVD/CD Box – Snowy Shaw: 25 Years of Madness in the Name of Metal. Det ger en ganska bra fingervisning om vad jag hållt och håller på med. Funkar utmärkt som inkörsport för den oinvigde. Därtill kan man även leta upp mig på min officiella Facebook-sida och besöka www.snowyshaw.net.

VS: Du är en man med många järn i elden, har du redan nu planer för vad du ska göra härnäst efter detta?

SS: Ta tag i inspelningarna av mina kommande studioplattor. Det är helt klart det primära och jag måste tvinga mig själv till att avsätta tid, annars tenderar tiden att bara rinna iväg på annat som kommer emellan. Som livet självt.
Skall dock göra ett par tre plattor som session-musiker efter turnén, samt kosta på mig en välförtjänt semester. Oj, höll på att glömma arbetet med nya Mad Architect-plattan Hang High som släpps via mitt bolag Wunderwurld Music. Återstår så klart en hel del jobb med den.
Det var inte riktigt tänkt att det skulle bli så extremt mycket slit med den nya plattan, som på första plattan där jag i huvudsak endast tog hand om sånginsatserna och lite omstuvning i arrangemangen på distans. Faktum är att jag aldrig träffat eller ens pratat i telefon med dem tills ungefär ett halv år efter första fullängdaren släppts och nu inför uppföljaren så fanns det liksom inget band utan enbart gitarristen och ledaren Magnus Daun.

Jag insåg ganska snart att det skulle bli otroligt komplicerat och rejält tidskrävande att försöka blanda in fler musiker i denna lite udda soppa om man samtidigt skulle lyckas förädla grundmaterialet maximalt och höja standarden ett par snäpp så därför tog jag på mig rollen att, förutom att axla all sång, även lägga både trummor och bas samt agera producent, arrangör, medkompositör, textförfattare, designer och skivbolag. Tillsammans med Arnold Lindberg på Sound Industry Studios fick vi till en riktigt bra och homogen ljudbild. Det var mycket slit men jag är mycket nöjd med slutresultatet och vetskapen att vi utifrån förutsättningarna skapat någon väldigt originellt och annorlunda i dagens hårdrocksklimat. Inte för att det finns behov för fler subgenrer men jag skulle närmast kategorisera detta som Hippie Metal. Singeln Hang High släppes world wide den 24 juli och man kan även förbeställa ett super-fan-pack med dubbelvinyl, t-shirt med mera redan nu på www.snowyshaw.net/webshop.

Vad var frågan egentligen, Viktor? Haha! 

VS: Trots att du varit med i såpass många band så låter det på dig som att du är stolt över allt du gjort. Vilken musiker som helst med ditt cv hade ju försökt sopa en del av sin historia under mattan, vad är din förklaring till att du står här idag och snarare vill visa upp din historia?

SS: Hmm, om man skäms och vill sopa sin historia under mattan vittnar det väl bara om att man inte varit riktigt ärlig eller trogen sig själv tidigare. Det där gäller inte mig alls. Jag följer alltid mitt hjärta och har aldrig gjort något mot min egen vilja. I stora drag är jag stolt över det jag gjort, vare sig det är glamrock med XXX eller black metal med Dimmu Borgir. Jag har såklart gjort saker i min ungdom som jag kanske inte tycker är så värst bra i dagens läge, men det var lärorikt och utan dessa erfarenheter och misslyckade försök hade jag ju aldrig kunnat utvecklas och ta mig dit jag är idag.

Att jag sedan härjat i ganska vitt skilda subgenrer av rock/metal handlar också att få utlopp för olika musikaliska behov och uttryck som är näst intill omöjliga att baka ihop i ett och samma paket. Till viss del gjorde jag dock detta i Notre Dame, med ett aningen schizofrent, ambivalent resultat.
Kan lätt bli en bisarr mix om man blandar sina influenser av Edith Piaf, Sisters of Mercy och Venom. Haha!

Sen är det ju faktiskt inte så att jag visar upp precis allt jag gjort i mitt långa liv och river av förortsdängan Inte Guds Bästa Barn från mitt första band Gummiband som jag startade 1981. Det skulle dock säkert glädja en och annan gammal polare från Biskopsgården som kommer till mitt gig på Trädgår’n. Någonstans får man ju dock dra gränsen liksom, haha!

VS: Tack så mycket för att du tog dig tiden, lycka till!

SS: Tack Viktor, vi hörs och syns.

Skribent: Viktor Skatt