De flesta skribenter ägnar sig dessa dagar åt att lista sina tio favoritalbum från 2018. Det tänker inte jag göra, naturligtvis är det både rimligare och mer effektivt att fokusera på de fem bästa tyska albumen från 2018!
- Torian – God of storms
Det här var redan klart, avgjort sedan länge. Udo Dirkschneider och hans mannar hade gjort bandets vassaste album på år och dagar. Men så hände något, inför den här listan gick jag igenom de tyska släppen från förra året och fick ögonen på Torian, ett band som nu släpper sin fjärde fullängdare, på nystartade Hamburgbolaget Ram it down records (ett bolag jag har en känsla av att det kommer skrivas mer om här framöver). Jag var tvungen att planera om, för från ingenstans hade en ny etta utkristalliserat sig. Det första jag slås av är trummorna, powermetalsmattertrummor med ett ton reverb är något jag vanligtvis har väldigt svårt för. Döm därför om min förvåning när Torian serverar ett trumljud som är kruttorrt värdigt en thrashproduktion. God of storms är sprängfylld med feta refränger som sätter sig omgående och gitarrljudet är lika krispigt som trummorna. Dessutom har God of storms det där lilla extra, ett skivomslag som är så vrålsnyggt att jag har svårt att hantera det, signerat Claudio Bergamin (som också har gjort omslaget till Judas Priests briljanta Firepower). Kanske inte lika viktigt 2018 som 1988, men det får definitivt Torians pärla att stå ut ifrån mängden. De närmaste veckorna kommer utan tvivel att innebära en djupdykning i bandets diskografi för undertecknad, om jag kan slita mig ifrån att lyssna på God of storms det vill säga.
2. U.D.O. – Steelfactory
Precis som jag var inne på här ovan så var detta min solklara etta ända in på mållinjen, Steelfactory är också bandets absolut starkaste giv sedan åtminstone Man and machine (2002). Det finns en hunger som inte hörts på många år, men framför allt är låtarna vassare än på mycket länge. Det råder ingen tvekan om att tröskandet av Acceptkatalogen runt världen de senaste åren med ”Dirkschneider”-projektet har satt sina spår. A bite of evil kan mycket väl vara årets låt alla kategorier, men det är ingen brist på tung-gungande Accept-pasticher i stålverket. Sett till att låta som Accept har de kanske inte gjort det så här mycket sedan debuten Animal house (1987) där låtarna som bekant är snidade av firma Hoffmann/Baltes. Nu ser jag verkligen fram emot Stockholmsgiget den 17:e mars och att få höra dessa låtar i livekostym. Missa inte! Här hittar du fem datum och städer: triffidanddanger/UDO
3. Powerwolf – Sacrament of sin
Powerwolf, ännu ett band jag fått upp ögonen för i samband med researchen för den här listan, även om de så att säga funnits med på radarn ett tag. Det lilla jag hört av bandet tidigare har inte fått mig särskilt exalterad. Det är dock alltid bra att ha ryggen fri tänkte jag, nu kunde jag ju säga att jag i alla fall hade lyssnat på plattan. Efter inledande trippelsmockan Fire & forgive, Demons are a girl’s best friend och Killers with the cross var det kört. Riktigt kört. Powerwolf levererar tung och trallvänligt fånig metal på ett helt oemotståndligt sätt som för tankarna till Battle Beast och Sabaton och jag kan inte låta bli att fullkomligt älska det. På Sacrament of sin faller slutligen alla bitar på plats både för mig och bandet.
- Primal Fear – Apocalypse
Ett släpp som undertecknad faktiskt såg fram emot, och det var länge sedan jag såg fram emot en Primal Fear-platta. Rulebreaker (2016) gav dock mersmak och här har de inte bara förvaltat utan också förfinat det som var bra med Rulebreaker. Apocalypse är inte fullt så hotfull som titeln tycks antyda, utan rent musikaliskt snarare fylld av hopp och glädje, något som skvallrar om en ljus framtid för herrarna Ralf Scheepers, Mat Sinner och de andra i bandet. Trummisen Francesco Jovino har verkligen funnit sig till rätta i bandet och Randy Black saknas inte alls.
- Iron Angel – Hellbound
Det finns egentligen mycket jag skulle vilja ha med här, till exempel The Ocean och deras mörkt progressiva Phanerozic I: Palaeozoic eller Bonfires finfina Temple of lies. Men jag har bestämt mig för att lista fem album och jag känner att jag verkligen vill lyfta fram Iron Angel. Iron Angel anno 2018 har egentligen inget gemensamt med bandet som släppte albumen Hellish crossfire (1985) och Winds of war (1986) förutom sångaren Dirk Schröder och att de bjuder på fullt ställ och speed metal av finaste märke. Gillar man band som Slayer, Motörhead, Venom eller för den delen Sodom kommer man också att gilla Hellbound, det törs jag lova. Även Iron Angel är Sverigeaktuella i mars och vill man se dem live är the The Abyss Festival i Göteborg som gäller.
Tyskalbumåret 2019 ser på papperet ut att bli alldeles utomordentligt bra med nya släpp från bland annat Running Wild, Iron Savior, Paragon och så en liten orkester vid namn Rammstein förstås.
/JJ