Alla som varit på Sveriges största hårdrocksfestival vet att det efter fyra intensiva dagar med spelningar (och för många, intensivt alkoholintag) krävs en viss återhämtningsperiod för att återuppnå normaltillståndet. För undertecknads del krävdes, till att börja med, 13 timmars oavbruten sömn. En bit in på veckan efter begivenheterna har nu hunnit gå, och det är dags att sammanfatta vad det var som egentligen hände när tiden rusade förbi sådär och alla band spelade i rekordfart.
Sweden Rock Festivals 23 år i ordningen sålde rekordsnabbt ut den kvot på 33,000 besökare per dag som man håller sig till. Mångas favoritfestival klarar sig således med bravur undan den så kallade ”festivaldöd” som drabbat många andra svenska arrangemang de senaste åren – kanske tack vare musikalisk bredd och den berömda ”stämningen”. Årets upplaga rapporterades vara den lugnaste på länge och historier om hur bra publiken är spred sig under dagarna. Solskenshistorien om den rullstolsburna tjejen som bars på starka främlingars axlar för att få se Ghost på fördelaktigare avstånd än den ramp som finns tillgänglig är bara ett exempel som jag vill tillskriva festivalens fina stämning. Jag förstår varför folk återvänder hit år efter år. Nedan samlas några av mina iakttagelser från festivalen som kan vara av nytta/underhållning.
LEKAR. Utöver ölhävning, langosätartävling, mosh- och circlepit finns många lekar man kan ägna sig åt när man är en av de lyckliga på underbara Sweden Rock:
– Räkna antalet av solen vidbrända nästippar, alternativt bonnabrännor (vilka i ärlighetens namn borde döpas om till band-t-shirtsbränna). Det ser väldigt roligt ut när i övrigt likbleka, svartklädda och gravallvarliga metalheads ådragit sig en rejält röd färg i ansiktet. Jag kan rekommendera solskyddsfaktor 100 eller heltäckande corpse paint.
– Man kan, som jag, ägna sig åt alternativ kändisspotting på VIP-området – rockstjärnor och bandmedlemmar räknas ej! Jag fick bland annat syn på Sveriges mästerkock-domaren Markus Aujalay. Jag undrar vad han tyckte om festivalmaten.
– Kora det mest idiotiska raggnings/socialiseringsförsöket. Hit räknas patetiska närmanden såsom vrål i örat och knackning på motsatt axel.
– Räkna antalet gånger Sabaton spelas på campingen. På nationaldagen utdelas dubbla poäng!
ÖVERLEVNADSUTRUSTNING. För att klara sig igenom en festival krävs förberedelse och ibland improvisation. Här är listan över de saker som varit viktigast att ha nära till hands under årets festival:
– Solskyddsfaktor, för att inte bli en av de räknade röda näsorna nämnda ovan.
– Filtar. Det var helt obeskrivligt kallt om nätterna, särskilt för stillasittande recensenter och fotografer i presstältet den sista, ytterst effektiva arbetstimmen innan utrymning (utkastning).
– Kaffekuponger. Därför att kaffe.
– Duschpoletter att använda klockan 4 på morgonen för att överlista den sinnessjuka kö som oundvikligen bildades några timmar senare.
– Spritpenna, för en roligare efterfest.
– Digestive och Skrattande kon.
SAJKO AWARDS. Slutligen tänker jag kora festivalens stora vinnare i diverse festivalanpassade grenar jag funnit avgörande under veckan:
Bästa spelning: Behemoth – Den som missade denna brännheta uppvisning i svärtad döds får ångra sig länge.
Sämsta spelning: Mötley Crüe – Den som helt missade denna ”spelning” kan skatta sig lycklig. Det gick knappt att undvika att höra pinsamheterna ens om man försökte.
Konstigaste stilmix: Samael – Black metal + elektronik + symfoni + industri = jag förstår ingenting.
Konstigaste fungerande stilmix: Eluveitie – The new wave of folk metal. Vevlira + elgitarr = överraskande bra.
Bästa ljusshow: Meshuggah – Vacker, tuff och i perfekt symbios med musiken.
Sämsta ljusshow: Marduk – Epilepsiframkallande, överdriven användning av stroboskop, dessutom i osynk med musiken, är inte vad jag vill kalla en bra ljusshow.
Bästa konfetti: Behemoth – Black metal-inslag till trots är det uppenbarligen aldrig fel med konfettikanoner.
Bästa nya material: Ghost – De nya låtarna From The Pinnacle To The Pit, Majesty, Cirice och Absolution vi fick höra live från kommande albumet Meliora låter mer än lovande.
Bästa äldre material: Bloodbath – För en som aldrig sett bandet live var det fantastiskt att få höra låtar från favoriten Nightmares Made Flesh.
Galnaste spelstil: Xytras (Samael) – Att hoppa upp i luften för att banka till keyboarden på vägen ner måste ändå vinna ett pris av något slag.
Högsta spottande av blod i luften: Orion (Behemoth) – Jag har inget mer att säga om denna man än: sex.
Bästa festivalutstyrsel: The Nameless Ghouls (Ghost) – Alla festivalbesökare med samordnade, roliga hattar låg i lä när bandet bakom Papa Emeritus III visade upp sig i nya kläder och masker.
Bästa teater: David Bower (Hell) – Iklädd törnekrona piskar han sin bara överkropp, kryper runt på scengolvet och hoppar ut i publiken. Samtidigt som han låter som en ond Jesus Christ Superstar.
Bästa mellansnack: Papa Emeritus III (Ghost) – ”Are you getting some tonight? Some more than others, I guess.” och liknande underbart opassande uttalanden för en man av påveämbetet.
Sämsta mellansnack: Jens Kidman (Meshuggah) – ”Hej, kul att vara här. Aldrig varit här förut.” och så vidare. Allt är dock förlåtet när man är Jens Kidman.
Bästa accent: Mario Duplantier (Gojira) – När han kommer fram från sin plats bakom trummorna och uppmanar publiken till att röja låter det som att han på svenska säger ”cirkelpitt”.
Sämsta (fake-)accent: Papa Emeritus III (Ghost) – Det är ändå lite roligt att bandets ”nya” Papa bara pratar engelska med konstlad italiensk brytning, men längden är det överdrivet tramsigt även för detta band.
Jag ger Sweden Rock Festival 10 Meshuggahfaces av 10, mycket tack vare arrangemang, stämning och superba bokningar. Vi ses den 8-11 juni 2016! Tips: köp biljett i tid.
Läs mina recensioner från festivalen:
Hell | Evergrey | Children Of Bodom | Battle Beast | Bloodbath | Ghost | Hatebreed | Opeth | Marduk | Meshuggah | Avatar | Five Finger Death Punch | Gojira | Samael | Eluveitie | Behemoth
Se min intervju med Fredrik Åkesson från Opeth.
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Ghost, Dave – Meshuggah på Gröna Lund 2014, Tottie.