19/7 – 2015
Min pappa gillar band som Led Zeppelin, Iron Maiden och till och med Metallica. Men när AC/DC kommer på tal så skakar han skeptiskt på huvudet. Det är inte hans melodi. Han påstår att anledningen är att alla låtar låter likadant. Ett relevant argument, kanske kan tyckas. Men det är också en del av charmen med AC/DC. Du vet vad du får. Det är som att besöka din favoritrestaurang och beställa en rätt som du har ätit hundratals gånger förut. Du vet hur det kommer att smaka.
Att välja ut en setlista att spela måste vara svårt för detta band. När det finns så oändligt många låtar att spela så måste det vara ett angenämt problem att välja ut tjugo stycken och kuska jorden runt med. Detta betyder att flera klassiker får ge vika för andra låtar. Denna kväll saknar jag exempelvis Moneytalks och bluesdryparen The Jack. Men denna text ska handla om vad som faktiskt händer och inte om vad som inte händer.
Visst saknar vi Malcolm Young denna kväll. Men bara för att han ska vara där, inte för de musikaliska delarna. Brorsonen Stevie Young gör ett utmärkt jobb och är tillsammans med basisten Cliff Williams kvällens starka och fasta punkt. Trots att dessa herrar inte har särskilt stort utrymme på scen (de rör sig framåt ett par meter när de ska sjunga) så utgör de en snortajt kompenhet som är omöjlig att inte imponeras av. Trummisen Chris Slade är också en stor behållning, men tar ibland ut på svängarna lite för mycket, vilket gör att låtar som till exempel Rock ’n’ Roll Train och Shot Down In Flames tappar sin AC/DC-själ.
Att showen bygger på de upptåg som Angus Young och Brian Johnson har för sig är både bra och dåligt. Brian Johnson kommer nästan övertaggad ut på scen och levererar i showens inledning strålande versioner av Shoot To Thrill, Back in Black och Dirty Deeds Done Dirt Cheap. Halvvägs genom spelningen går dock luften ur sångaren och hans låga svalnar helt. Hells Bells kraxas fram i ett skick så att texten inte går att kännas igen, Thunderstruck låter han publiken ta över alldeles för mycket och i klassiska T.N.T., som borde lyfta hela Friends Arena, kommer han på en helt egen melodi. Låten blir kvällens största fiasko. Näst efter versionen av High Voltage, som denna afton blir sämre än flera coverbands versioner.
Samtidigt som sångarens prestationer blir sämre så blir Angus Youngs bättre. I slutet av konserten så visar gitarristen varför han har fått detta band att gå till historieböckerna. Han hittar 
energi och lyfter Whole Lotta Rosie på egen hand. I Let There Be Rock visar han på egen hand varför AC/DC har den status som de har, trots nästan tio minuters gitarronani. Den avslutande For Those About To Rock (We Salute You) framförs med extra krut. Låtens avslutande tempoökning är nog dessutom gruppens absolut giftigaste ögonblick.
Trots att spelningen ofta känns som “en dag på jobbet” för medlemmarna så lyckas man med den magiska avslutningen rädda ett godkänt betyg. Mycket är tack vare Angus Youngs insats, men de har också en lysande låtskatt att luta sig mot.
Bäst: Let There Be Rock och For Those About To Rock (We Salute You).
Sämst: High Voltage och Brian Johnsons kraxande.
Betyg: 6 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Fotograf: Dave (fler bilder från spelningen hittar du HÄR.)