17/6 – 2015
1976 var året då Kiss uppträdde på Gröna Lund. Då ingick Ace Frehley i bandets sättning. År 2015 är det dags för en gitarrlegendar att återvända till Gröna Lunds stora scen. Denna gång utan smink eller bandmedlemmar som heter Paul Stanley, Peter Criss eller Gene Simmons.
Bara ett par veckor tidigare har Ace med sitt band stått på scen på Sweden Rock Festival. En spelning som kollega Viktor Skatt hyllade i sin recension, där han bland annat beskrev hela bandet som hungrigt och inspirerat. Det tar inte många sekunder in i inledande Rocket Ride innan jag förstår vad han menar. Ace Frehley ser piggare ut än på länge och gitarrkollegan Richie Scarlet röjer på scen som om det inte fanns någon morgondag. Han vet verkligen hur man bjuder publiken på en show.
En väsentlig skillnad från spelningen på Sweden Rock Festival är att bandet nu har längre speltid. Tre låtar till hinner man med denna gång, vilket inte tillför showen något särskilt. För även om det är roligt att låtarna från senaste släppet Space Invader fungerar så bra live så är det omöjligt att inte sakna några låtar när spelningen är slut. Men mer om det strax.
I vanlig ordning är det Kiss-låtarna som river ner mest jubel. Shock Me framförs klanderfritt, Parasite låter precis så rå som man kan hoppas på och avslutande Deuce får hela publiken att röra på sig. Dessutom sjunger Ace sina låtar riktigt bra. Även från egna diskografin har man plockat in Rock Soldiers, som skapar konsertens mäktigaste allsång i refrängen. I Snow Blind svajar tyvärr tempot lite och refrängerna sjabblas bort. Rip It Out blir däremot den stabila rocklåt som den är.
Enligt klassiskt Kiss-manér får även övriga bandmedlemmar sjunga ett par låtar var. Trummisen Scot Coogan står för briljanta sånginsatser under Love Gun och Strutter och gör dessa låtar mer rättvisa än vad Paul Stanley själv gör idag. Efter ett imponerande bassolo får basisten Chris Wyse hantera sången i Strange Ways, en version som denna kväll blir tyngre än de bilar som Ace Frehley har kraschat genom åren. Dessvärre får även Richie sjunga två låtar, den tråkiga Breakout och 2 Young 2 Die, som blir en slags kukmätartävling mellan gitarristerna med sitt oändliga gitarr-runkande. Richie är en duktig gitarrist, men inget vidare som sångare.
Precis som i Viktor Skatts analys om spelningen på Sweden Rock så kan jag sakna de otippade låtarna. Var är låtarna från Dynasty och Unmasked, när Ace var i högform? Och varför inte mer än ynka tre låtar från det utmärkta solosläppet från 1978?
Bäst: Rip It Out.
Sämst: Inga låtar från Unmasked.
Betyg: 7 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Hannola (från bandets spelning på Sweden Rock Festival)