Dave_AccessRock_SwedenRockFestival_Airbourne-132015-06-04

Australienska Airbourne smällde stort över hela världen när 2007 års Runnin’ Wild dök upp. Efter detta bär de flesta AC/DC-inspirerade banden epitetet ”Airbourne-rock” och trots att åtta år gått sedan debuten är det inget band som nått upp i samma kaliber inom genren. Oändliga turnéer, oändlig dekadens och ytterligare två skivor senare står Airbourne fortfarande på kulmen av sin orubbade popularitet.
En av de tryggaste bokningarna en arrangör kan säkra och något av det bästa en rocker kan beskåda – framför Rock Stage stiger spänningen.

Trots sol och perfekt väder hade jag nästan väntat mig att bandet skulle ha ännu mer folk på plats, att de egentligen var felplacerade och borde haft största scenen. Det är många tusen på plats men det finns plats för fler, förmodligen är denna mellanturné inte lika kittlande hos gemene man som jag förutspått. När bandet gör sin sedvanliga utrusning på scen och river av Ready To Rock försvinner dock alla mina pessimistiska tankar och istället är det näven i luften som gäller. En av mina favoritlåtar med bandet blir dock något lidande av Joel O’Keeffes kraxiga röst. Likt alltid ser bandet redan från första ton ut som sju svåra år och stämningen är på topp. Dessa fanbärare för den raka rocken krutar på rejält och trots att volymen även under denna konsert kunde varit något högre är det bra tryck.

Jämfört med senast jag såg Airbourne, på mer intima Trädgår’n i Göteborg, saknar jag lite av peppen att se detta hjälteband. De är dock trygga i att de har en av de högsta lägstanivåerna inom rock och det blir trots allt en extra upplevelse att se dem på en stor utomhusfestival. Under Chewin’ The Fat från No Guts, No Glory-plattan slår Joel sönder en ölburk mot sitt huvud och efter detta ser han till att samtliga i publiken är med och hoppar. Det är ett våldsamt frontmannaskap han visar upp och det står helt klart att övriga medlemmar bara är en högkvalitativ utfyllnad. Under Girls In Black klättrar han dessutom upp i scenens ställning och solar loss, 10 meter från en säker död. Airbourne måste vara världens dyraste band att försäkra. Efter detta bjuds det på en sedvanlig hitkavalkad där fokus ligger på hitsen från debutplattan. Så som en festivalspelning ska vara, pang på rödbetan.

Nu väntar vi bara på nytt material från Australiens nya kungar av rock.

Bäst: Världens högsta lägstanivå.
Sämst: Att de behöver luta sig mot sin höga lägstanivå. Joel har det lite kämpigt med sången.
Betyg: 7/10

Fler bilder finner du HÄR.

Skribent: Viktor Skatt
Fotograf: Dave

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas