2013-10-29
Sedan 2007 har jag följt Airbourne och deras väg in i Rock N Roll-världens hjärtan, det skulle dock dröja sex år innan jag fick se dem live.
Efter att Corroded och Black Spiders värmt upp publiken var det till slut dags för mig att få uppleva den ultimata rockupplevelsen.
Ut på scen springer ett par killar som redan ser ut att vara dyngsura av svett och river av Ready To Rock, öppningsspåret från årets släpp Black Dog Barking. Varför spara på krutet när man bara har stora kanoner?
Frontmannen Joel O’Keefe ser ut att vara i högform, då han sjunger bättre än jag sett på några liveklipp tidigare. Bakom honom håller Ryan O’Keefe en fast fyrtakt och på varsin sida flyger David Roads (gitarr) och Justin Street (bas) runt och headbangar för glatta livet.
Vi bjuds på gung i Too Much, To Young, Too Fast och totalt ös i Girls In Black, man undrar hur de orkar hålla detta tempo redan efter några få låtar.
Publiken är definitivt närvarande och även om det inte är något våldsamt moshande så är det ändå ganska bra tryck i folkets strupar. Bandet är även experter på publikfrieri och helt plötsligt flyger Joel ut i havet av fans och solar loss på en roddares axlar under ett av kvällens jam.
Det finns inte så mycket att säga om Airbourne, det är helt enkelt en jäkla upplevelse som man snarare ska uppleva än skriva om. Det är inte vid datorskärmen det händer, alla borde istället gå till sitt lokala ombud och skaffa en biljett till Australiens stoltheter omedelbart för att bilda sig en egen uppfattning.
Man undrar hela tiden när Joel ska gå sönder både fysiskt och röstmässigt, svaret blir som alltid: inte ikväll. Han sätter givetvis inte alla toner som på plattan, då det inte är fysiskt möjligt, men han satsar fullt ut vid exakt rätt tillfällen. Det bidrar enormt mycket till helhetsintrycket och höjer verkligen upplevelsen, då han trots allt är huvudperson.
Efter Stand Up For Rock´N´Roll går bandet av scen, innan publiken ropar upp dem för extranummer. Dessa inleds från balkongen, där Joel klättrat upp och drar igång plocket till Live It Up. Vanligtvis tycker jag att Airbourne låter ganska ultimata på skiva, denna låten behöver dock live-trycket för att nå sin maximala kapacitet. Vilket den gör.
Som avslutning kör man Raise The Flag och den numera klassiska Runnin’ Wild. Det är samma obönhörliga ös och med knivskarp precision och ett utomordentligt gitarrljud vinner man över samtliga på Trädgår’n. Joel visar att man kan röja sönder en scen utan att missa en ton och hela bandet maler ner allt som kommer i dess väg. Australiensarna lämnar inget osagt och det är inga oklarheter. ”As long as you’re alive and we’re alive, Rock N Roll will never die” är ett citat (ifrån Raise The Flag) som passar perfekt för att beskriva vad Airbourne står för och vad de levererar. Jag lyfter på hatten för dessa hjältar och uppmanar alla att gå på nästa spelning med bandet om de har möjlighet att besöka.
Bäst: Att Joel’s röst håller mycket bättre än man vågat hoppas på.
Sämst: Man kan inte komma ifrån det faktum att många låtar är snarlika och att man (trots väldigt vass spets) aldrig kan få någon större bredd, vilket dock förmodligen inte är meningen.
Betyg: 8,5/10
Skribent: Viktor Skatt