alice-in-chains-jpg

Copenhell
Fredag 14 juni 2013, Helviti-scenen, 21:30

Grunge/metal-storheterna Alice In Chains slog igenom på det tidiga 90-talet och kunde mycket väl ha varit historia redan år 2002 när leadsångaren Layne Staley dog av en överdos efter flera års drogmissbruk. De kvarvarande medlemmarna återförenades dock några år senare för reunion-turnéer och har även släppt två album med nytt material, det senaste i maj i år, The Devil Put Dinosaurs Here. Som sångare i Staley’s ställe har man William DuVall från bandet Comes With The Fall.

Alice In Chains känns närmast legendariska och det är därför inte konstigt att en gigantisk publik samlats framför stora scenen denna fredagskväll. För vissa har spelningen säkert ett nostalgiskt värde, för andra är den en chans att ta del av bandet man var för ung för att uppleva på 90-talet. När bandet går på scenen på utsatt tid är det mot en helt svart bakgrund utan backdrop, men på grundaren Jerry Cantrell’s gitarr glimmar en stjärna med bokstäverna A, L, I, C, E runt. Bandet inleder med de två första låtarna från det 21 år gamla albumet Dirt, det skapas genast en liten moshpit där folk i såväl rutiga flanellskjortor som nitade skinnjackor skymtas. Man följer upp med låten Again och bandet gör verkligen de här gamla låtarna riktigt bra. William DuVal har en röst som på många sätt liknar Layne Staley’s, även om det inte känns hundra procent genuint med en annan röst. Att Jerry Cantrell är den sammanhållande faktorn i bandet märks inte minst på att det är hans namn publiken ropar mellan låtarna, men även när de kommer fram till låtar som Check My Brain där han briljerar.

Bandet spelar bara två låtar från färska plattan The Devil Put Dinosaurs Here, singlarna Hollow och Stone. Även om jag har förståelse för att det är gammalt materialet åhörarna längtar efter hade jag inte haft något emot att höra fler nyskrivna låtar. Efter de äldre We Die Young, den smärtande vackra Down In A Hole och närapå schizofrena Acid Bubble är det just i nya låten Stone som det händer. Plötsligt hör man bara Sean Kinneys omickade trummor från scenen och bandet får med gester förklara för publiken att tekniken lagt av och att det ska ta två minuter. Två minuter blir till närmare 20, då man har något stort problem med mixerbordet. Jerry fördriver tiden med att hoppa av scenen och dela ut säkert ett hundratal plektrum och prata lite med människor i publiken. När ljudet väl är tillbaka skojar DuVall ”We blew up Copenhell!” och de spelar klart låten och resten av spelningen.

Slutet av setet innehåller de kändare låtarna Man In The Box och fantastiska Would? och om publiken tunnats ut under avbrottet kommer många nu tillbaka igen. Bandet visar återigen sin storhet genom det supertighta samspelet mellan basisten Mike Inez och Sean Kinney, som med sitt karaktäristiska sound som i sig själv kan göra en (åtminstone mig!) hellycklig. Jag tycker att deras sound lever kvar i det nya materialet, även om det stundtals saknar lite av sin forna tyngd. Spelningens sista låt är underbara Rooster där publiken sjunger med i de höga introtonerna med bästa förmåga. Inledande raden ”Ain’t found a way to kill me yet” tycker jag är passande då spelningen bevisar att ingenting hittills lyckats döda Alice In Chains och att Layne Staley’s lever kvar så länge musiken gör det.

Bäst: Would? och Hollow
Sämst: Teknikstrul
Betyg: 7/10

Låtlista:

1. Them Bones
2. Dam That River
3. Again
4. Check My Brain
5. Hollow
6. We Die Young
7. Down In A Hole
8. Acid Bubble
9. Stone

— Teknikstrul —

9. Stone
10. Angry Chair
11. Man In The Box
12. Would?
13. Rooster

Skribent: Emma ”Sajko” Persson


Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas