7/12 -2013
Hell
En ganska stor publik har samlats tidigt på Fryshuset Arenan för att se kvällens mäktiga tredelade line-up. Kvällen börjar med en kort predikan som välkomnar oss alla till helvetets kyrka, självklart ledd av brittiska bandet Hell. Den gammaldags välklädda kvintetten drar igång direkt med The Age Of Nefarious, och sångaren David Bower tillåts tack vare användandet av mygga istället för handhållen mikrofon springa runt på hela scenen och gestikulera vilt till varje textrad. Att han sjunger som en ängel nedstigen till nedre regioner gör ju inte det hela sämre – han tar så höga toner att jag ofta undrar hur det ens är möjligt. Dessutom är ljudet riktigt bra, och trots att jag inte är så förtjust i den power metal bandet spelar kan jag ändå uppskatta den live. Den teatraliska aspekten går heller aldrig att underskatta, och jag rycks helt och hållet med när Bower går ned på knä, pekar och sjunger Something Wicked This Way Comes till varenda en i publiken.
Inte ens tekniska svårigheter kan stoppa bandets framfart. När Bowers mikrofon slutar fungera förkunnar han bara att teknologin gör sitt bästa för att försöka döda dem, och att han misstänker inblandning från ovan. Som tur är påverkar mikrofonbytet inte ljudkvaliteten. Bandet fortsätter sin obarmhärtiga framfart och jag fascineras av deras uppenbarelse. Trots att Bower stjäl mycket av uppmärksamheten är instrumentalisterna långt ifrån bara statister – inlevelsen är enorm och bandet är en perfekt bakgrund till den barbröstade sångaren som piskar och späker sig framme på scenen. Jag tänker att det hela skulle kunna vara en satanistisk metalversion av musikalen Jesus Christ Superstar. Det är ett helt underbart udda liveframträdande som inte liknar något jag tidigare sett.
Betyg: 7/10
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Carcass
Fladdrande projektioner av kirurgiska instrument dansar över scenen framför en enorm backdrop med samma motiv, samtidigt som gitarrslingan från 1985 drar igång i högtalarna. Goregrindlegendarerna i Carcass är på plats för att bloda ner Arenan ordentligt, och publiken verkar precis lika uppspelta inför detta faktum som jag själv. Bandets sjätte album och första sedan 1996, Surgical Steel, har sedan släppet tidigt i höstas hyllats på många håll och jag är spänd inför att få höra de nya låtarna live. Men ett band med en så högkvalitativ låtkatalog som Carcass kan ju inte låta bli att spela gamla mästerverk, och man inleder med Buried Dreams från Heartwork-plattan. Det är med andra ord fullt ös medvetslös redan från början, och jag får nästan rysningar där jag står i den stora publiken. Bandet är übertight och utförandet överjävligt snyggt från de mest melodiösa delarna till det allra snabbaste thrashtugget.
De nya låtarna är överraskande vassa live – trots att albumet lätt tillhör de bästa släppen i år var jag inte beredd på att de skulle låta just så här mördande bra. Unfit For Human Consumption och Cadaver Pouch Conveyor System är mästerliga ikväll och sticker ut trots att vi mellan dem matas med det nog snyggaste riffet på setlisten i This Mortal Coil. Jeff Walkers growl låter skräckinjagande grymt och projektionerna av likdelar, religiösa symboler och kön passar stämningen perfekt. Han skämtar dessutom på liverpoolsk dialekt och berättar att hans svenska bas ironiskt nog gått sönder just när de är i svenska huvudstaden. Originalmedlem nummer två, Bill Steer, rör sig som i trans, headbangar i sidled och levererar sjuka gitarrslingor. När Daniel Wilding drar igång trumintrot till Corporal Jigsore Quandary har publiken inget annat val än att starta en stor moshpit på mitten av golvet. Det är helt enkelt en spelning bäst sammanfattad som knytnävshård perfektion, och det enda negativa var att halvtimmen försvann alldeles för fort.
Betyg: 9/10
Låtlista:
1. Buried Dreams
2. Incarnated Solvent Abuse
3. Unfit For Human Consumption
4. This Mortal Coil
5. Cadaver Pouch Conveyor System
6. Genital Grinder / Exhume To Consume
7. Corporal Jigsore Quandary
8. Captive Bolt Pistol
9. Ruptured In Purulence / Heartwork
10. 1985
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Amon Amarth
Efter en enorm uppvärmningsinsats av de två tidigare nämnda banden är det slutligen dags för vikingarna i Amon Amarth att erövra scenen. Tumbabandet har ett par decennier på nacken och släppte i år det nionde albumet i ordningen, Deceiver Of The Gods. I samma ögonblick som bandet visar sig stiger ett öronbedövande vrål från publiken, och Father Of The Wolf drar igång utan nåd. Ikväll har de inget skepp med sig, men istället en hel arsenal av backdrops och runstenar som byter av varandra på scenen. Texterna går i samma historiska spår, vilken tematik jag inte är helt såld på, men Johan Heggs röst är så grymt djup och kraftfull att det ändå blir häftigt. Bandets dödsmetall med fokus på melodier manglar på och golvet gungar under publikens rörelser. Allra bäst blir det när folkhavet sjunger med i gitarrslingorna – faktiskt så högt att jag får ont i handen av vibrationerna i ölglaset.
Bandet spelar en hel del låtar från nyaste plattan, men det är i de lite äldre, som till exempel Runes To My Memory, som stämningen verkligen infinner sig. Trummor och bas dundrar på som åskan och gitarrerna sjunger som stridsrop. Hegg ser verkligen ut som en viking där han far runt, och alla skägglösa i publiken önskar sig ett vikingavärdigt helskägg i julklapp (inklusive jag själv). Plötsligt ber sångaren oss välkomna upp herr Lars-Göran upp på scen för att hjälpa till med bandets bästa partylåt – med detta menas naturligtvis L-G Petrov från Entombed och låten är självklart Guardians Of Asgaard. Han är dock inte den ende gästsångaren denna kväll, eftersom bandet gör en världslivepremiär för låten Hel från senaste skivan, vilken inte vore komplett utan att Messiah Marcolin (tidigare Candlemass) gör sin liveinsats. Det blir en riktigt häftig effekt när Johans growl och Messiahs karaktäristiska stämma blandas.
Gästspelen är bland de bästa den här spelningen, samt den grymma publikresponsen. Flera låtar på den långa setlisten är jag personligen inte helt förtjust i, och jag tröttnar tyvärr lite emellanåt. Bandet är å andra sidan outtröttligt och levererar stor närvaro och grym energi. När de avslutat med massiv allsång och bankande i takt med en skitstor hammare till Twilight Of The Thunder God inser jag att även om Amon Amarth har hammare är det Carcass som går segrande ur striden denna kväll.
Betyg: 7/10
Låtlista:
1. Father Of The Wolf
2. Deceiver Of The Gods
3. Death In Fire
4. Free Will Sacrifice
5. As Loke Falls
6. Runes To My Memory
7. Varyags Of Miklagaard
8. The Last Stand Of Frej
9. Guardians Of Asgaard
10. Blood Eagle
11. Hel
12. Destroyer Of The Universe
13. Cry Of The Black Birds
14. War Of The Gods
15. Twilight Of The Thunder God
16. The Pursuit Of Vikings
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Anders Hannola