D_Anathema_Fryshuset_Accessrock-44

5/11 – 2014

Scenen badar i ett rött ljus som får omslagskonsten som tjänar som fond att komma till liv.
En särskild stämning ligger tung över klubbesökarna redan innan ens en skymt av kvällens underhållning synts till. När scenen slutligen ockuperas och det melodiska mästerstycke som är lika med en Anathema-konsert påbörjas, bryter den annars så lugna onsdagspubliken ut i ett högst koordinerat vrål.
The Lost Song, Part 1 från senaste skivsläppet Distant Satellites inleder med en melankoli som sällan släpper taget när bandet gör sin grej. Vincent Cavanagh och Lee Douglas ganska olika röster vävs samman på ett sätt som är svårt att föreställa sig när man hör dem separat.
Det är utan tvekan vackert, även om jag gärna sluppit en stor portion av den sistnämndas vibrato. Låten går över i sin andra del och fler uppdelade samt numrerade låtar blir det. Untouchable, Part 1 och 2 från 2012 års alster Weather Systems förefaller dock överlägsna de från det senaste – även om det känns som en lite väl slätstruken inledning att börja med så många relativt likt uppbyggda låtar.

D_Anathema_Fryshuset_Accessrock-28Ofta låter bandet läskigt likt sitt inspelade jag. Trots att detta naturligtvis är imponerande – det råder absolut noll tvekan om att det är verkligt briljanta musiker vi har framför oss – är det oundvikligt att lite av den levande känslan förtas. Bäst blir det när bandet unnar sig små ändringar och omarrangemang i låtarna: vissa melodiförändringar i Vincent sång är smått magiska. Variationerna är som mest välkomna i de nyaste låtarna, eftersom jag inte kan låta bli att tycka att de inte riktigt håller samma kvalitet som resten av bandets katalog.

D_Anathema_Fryshuset_Accessrock-49Man spelar mycket på kontraster mellan lågmält och intensivt, och det är häftigt när både John Douglas och Daniel Cardoso gör sin grej bakom trummorna, tyvärr är de riktigt intensiva stunderna för få. I de finstämda partierna irriteras jag över att jag hör folk prata istället för att höra musiken (denna kritik bör dock riktas mer till ofokuserad publik än bandet självt). Åskådarna förefaller annars lika pretentiösa som musiken i sig, och det känns nästan som att applåder efter varje solo skulle vara på sin plats. En bit in i konserten börjar låtönskningarna hagla varje gång bandet är tyst. Daniel Cavanagh ilsknar till och ger publiken en riktig Liverpool-dialektal avhyvling: ”With all due respect, this is not a fucking jukebox! Go home and listen to fucking Spotify”. Stundtals undrar jag om man inte hade fått en nästan lika bra upplevelse om man suttit hemma och lyssnat – de låter som helhet likadant live och spelningen känns mer som en instrumentuppvisning än en show för en publik.

The Beginning And The End tar enkelt hem priset för bästa låt ikväll, kanske just för att den med sitt driv och något hårdare melodibild sticker ut ur den massa av lågmälda partier och utdragen sång som Anathemas spelning faktiskt i stort består av. Visst, jag uppskattar hur Daniel Cavanagh växlar mellan gitarr och keyboard utan att blinka och inte ens behöver ha ögonen öppna när han spelar, och jag tycker det är fint att bandet gjort till sin grej att alltid vara trogna sin musikaliska vision oavsett publikens åsikt, men ur min synvinkel verkar det uppriktigt svårt att skapa en ultimat liveupplevelse med de förutsättningar de ålagt sig själva.

Betyg: 6/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas