2014-01-03
Äntligen var det dags att få se det legendariska svenska dödsmetall-bandet At The Gates, efter att ha missat dem vid en mängd olika tillfällen. Bandet har inte släppt något nytt material sedan 1995 års monstersläpp Slaughter Of The Soul, en platta som haft ett direkt inflytande på så många av dagens band att det är galet. Än idag är det något av det tyngsta och mest våldsamma man kan lyssna på, det var med den plattan de gick från att vara ett band på den nya Göteborgsscenen till att leda en världsomfattande revolution.
Det är en speciell känsla att se Trädgår’n fyllas upp med folk som är här för att se de lokala hjältarna, förutom att kvällen innehåller några slagsmål där vakter får ingripa så är det en kärvänlig stämning och en väldigt god känsla i luften.
Mikael Stanne (Dark Tranquility) går upp på scen och man riktigt ser hur laddad han är när presenterar kvällens huvudakt och avslutar med att skrika ut: ”AT THE GATES!” till publikens stora jubel.
Bandet går ut på scen och river igång med välkända toner ifrån deras största alster. Tomas Lindberg springer runt iförd truckerkeps och jobbar hårdare än han hade behövt för att vinna över den övertända publiken. Till sin högra sida har han Martin Larsson (gitarr), på sin vänstra har han bröderna Anders och Jonas Björler (gitarr respektive bas) och bakom sig har han Adrian Erlandsson (trummor).
Det första jag reagerar på är att volymen inte är lika köttig som när Freak Kitchen spelade, jag hade velat ha ganska mycket mer tryck i ljudet för att man ska kunna förvalta de explosiva riffen som gång på gång levereras av Martin och Anders. Det är som att ha två ton dynamit i ett och samma rum, fast bara en liten fuktig tändsticka som inte kan få allt att sprängas.
Vad som även sänker betyget är det faktum att det bara är Tompa som bjuder på någon form av show. Han är en riktigt bra frontman men när övriga tre framtill på scen står som förstenade och bara spelar sina instrument så försvinner en del av publikkontakten och magin. Sist men inte minst har jag vissa frågetecken kring Adrians spel, det känns som att han alltför ofta ligger lite off och inte är lika tight som resten av bandet ihop. Det sackar lite här och var.
Som förväntat ligger fokus på Slaughter-plattan, som upptar mesta delen av setlisten, vi bjuds även på en fin hyllning till Jeff Hanneman (Slayer) då de framför låten Captor Of Sin (från Slayer-EPn Haunting The Chapel, 1984), en av konsertens absoluta höjdpunkter. Utöver detta går publiken under konserten mest igång på klassiker som Suicide Nation, Cold och Blinded By Fear. Låtmaterialet går definitivt inte att klaga på och framförandet är helt briljant. Däremot är det ett faktum att publikhavet tunnas ut ganska kraftigt mot slutet av konserten och detta tack vare att man ger ett ganska oinspirerat (om än kompetent) intryck. Det är bara Tompa som verkligen kör och det ska han ha en stor eloge för, hade det inte varit för honom hade At The Gates varit ett band man lika väl kan skippa att se live.
Nu vill man ju dock uppleva legenden och jag lär definitivt se bandet igen ifall jag får chansen. Skam den som ger upp hoppet.
Bäst: Tompa som frontman och det faktum att man till slut fick se genrens verkliga hjältar live på scen.
Sämst: För dåligt tryck i ljudet och för lojt på scenen ifrån övriga medlemmar.
Betyg: 7/10
Skribent: Viktor Skatt
Foto: Stephansdotter, se fler bilder HÄR.
