5/11-2012
The Devil Wears Prada
(Ferret Music, Roadrunner Records)
Hur mycket jag än antsränger mig så lyckas jag inte höra något annat än dubbelkaggar och Mike Hranicas mörka skrik. Ljudet är hemskt. Att detta band dessutom bygger så stora delar av sin musik på breakdowns och just dess gitarrytm så blir det ibland svårt att skilja låtarna ifrån varandra när dessa melodier inte ens hörs. När Jeremy DePoysters ljusa sång dessutom är för långt fram i mixen (de få gånger han faktiskt sjunger) och då blir så gäll att det skär i öronen kan jag inte låta bli att tycka synd om The Devil Wears Prada.
Detta band kämpar i motvind ikväll men de gör det mycket tappert. Bandet verkar själva inte märka av problemen med ljudet utan kör på som vanligt med så mycket energi att det skulle räcka till en hel dagisklass. Det är riktigt underhållande att titta på hur medlemmarna far omkring över scenen. Vår stackars fotograf Linda Florin har en nästintill omöjlig uppgift att lyckas knäppa bilder på medlemmarna i stillastående positioner.
Låtmaterialet har fokuserats på senaste given Dead Throne, från vilken hälften av kvällens låtar är
hämtade. I övrigt ligger fokus på det snabbare och hårdare materialet. Den korta speltiden gör att personliga favoriter inte får plats i setlistan. Trots det kassa ljudet (nej, det går inte att bortse ifrån) så leveras ändå acceptabla versioner av Dead Throne och Assistant To Regional Manager. Men konserten peakar med en frenetisk Outnumbered.
Bäst: Outnumbered.
Sämst: Att bandet inte får en ärlig chans p.g.a. det värdelösa ljudet.
Betyg: 5 / 10
August Burns Red
(Full Time Hobby/ Sound Pollution)
Innan spelningen börjar är jag lite rädd för att detta ska bli samma magplask som när August Burns Red gästade huvudstaden med turnépaketet Eastpak Antidote Tour för nästan exakt ett år sedan. Den kvällen gjorde bandet en så blek insats att jag inte ens orkade lyssna på dem på flera månader efteråt. Besvikelsen var med andra ord enorm.
Denna kväll krävs det en låt för att få mig att inse att förra årets spelning var ett olycksfall i arbetet. När Composure har dundrat igång och snyggt glidit över till The Eleventh Hour kommer jag på mig själv med att stå med knuten näven i luften och hoppa med i musiken. Även här ligger fokus på bandets senaste släpp Leveler, även om alla gruppens skivor blir representerade av de 15 låtar som bandet hinner med. Dessutom hinner de med ett riktigt intressant trumsolo, där basisten Dustin Davidson utmanar ordinarie takthållaren Matt Greiner på ett ordentligt ”drum battle”. Ett mycket intressant och underhållande grepp.
De två största behållningarna i August Burns Reds scenshow är utan tvekan sångaren Jake Luhrs som har den där typiska frontman-karisman och kan styra publiken med enkla handrörelser. Gitarristen JB Brubaker är också intressant att titta på och det syns verkligen på honom att han har kul när han spelar även om inte alla tekniska gitarrdetaljer sitter som osten på pizzan.
August Burns Red har dessutom en sådan imponerande diskografi att luta sig mot att de kan välja så gott som vilka låtar som helst 
och få fansen med sig. Det blandas friskt mellan snabba metalcore-stänkare som Divisions och tunga Back Burner, men man lyckas även få in mer progressiva stycken som exempelvis vackra Mariana’s Trench och Carpe Diem, som ikväll gör mig knäsvag. Hur det ens är möjligt att skriva en låt som Internal Cannon med sina omöjliga tempoändringar ligger bortom mitt förstånd.
Alla låtar håller dock inte hela vägen. Meddler, Ocean of Apathy och Cutting the Ties spelas på rutin och avslutande White Washed leks sönder. Men när bandet framför låtar som Carpe Diem och kvällens utrsoptecken Empire på ett sådant sätt vågar jag återigen påstå att August Burns Red är ett liveband att lita på.
Bäst: När August Burns Red vågar sig på de mer komplicerade styckena.
Sämst: När August Burns Red betar av de låtar där de tuggar E-sträng.
Betyg: 8 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Fotograf: Linda Florin
