16/9-2013
Under de tio år som amerikanska August Burns Red har funnits har bandet givetvis hunnit samla på sig massor med rutin. Bandet har blivit säkrare och säkrare live för varenda gång jag har sett dem. Likaså har materialet blivit starkare och starkare inför nästan varje släpp, senaste albumet Rescue & Restore borträknat. Det är också kul att ha följt bandets resa från att spela på festivalernas minsta scener till att kunna göra regelrätta headlineturnér.
Det märks inte att bandet precis har släppt sin svagaste giv i den annars uppåtgående karriären i år. Delvis för att setlistan inte alls domineras så starkt av de nya låtarna som den annars borde göra. Är det ett tecken på att skivan inte blivit så väl mottagen som bandet hade hoppats på? En annan orsak är att de nya låtarna inte alls blir lika väl mottagna hos publiken som det äldre materialet, om man bortser från Fault Line som åtminstone får de främre raderna att studsa med i det frenetiska tempot. Att inte spela Echoes med sina publikfriande delar är ett direkt tjänstefel. Att en sådan vacker låt som Creative Captivity kan bli ett ljudmässigt kaos live är nästintill oförlåtligt.
Men egentligen är inte spelningen så hemsk. Det är bara förväntningarna som är höga då bandets förra spelning i huvudstaden var för mindre än ett år sedan, då satte de ribban högt. Även om bandet inte hoppar över den denna afton så är det inte heller någon jätterivning. Med låtar som Marianas Trench och Back Burner visar bandet sig från allra bästa sida, när både melodi och tyngd spelar i samklang med varandra. Extra tydligt blir det i Empire, som vill få taket att lyfta och bjuder på hög allsång.
Det jag kommer minnas mest från denna afton är ändå sångaren Jake Luhr, som inte bara biffat på sig ett antal kilon sedan senast, utan också nu lärt sig äga ett scengolv fullt ut. Stundtals påminner hans scenspråk om självaste Freddie Mercury. Och i ärlighetens namn, gör inte hans mustasch också det? Att hans röst dessutom tycks bli bättre med åren gör inte saken sämre. Hans dans under Internal Cannon kan vi dock diskutera.
Bäst: Empire krossar det mesta. Men även Jake Luhr är värd massor av beröm.
Sämst: Creative Captivity blir en enda röra.
Betyg: 7 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Fotograf: Linda Florin
Se resten av bilderna från spelningen HÄR.