2012-06-09

Solen skiner över Festival Stage när Bad Company gör entré.
Inledande Can’t Get Enough sätter ribban för resten av konserten, vad som kommer presenteras idag är definitionen av uttrycket Classic Rock.
Paul Rodgers är en man och sångare som man inte kan tala nog gott om.
Iförd solglasögon, gul skjorta, svart väst och svarta jeans går han runt på scen som om det var hans eget vardagsrum. Han äger verkligen scenen och med en sällan skådad pondus sjunger han röven av i stort sett alla yngre män som skulle vilja kalla sig sångare.
Om det är någon som har förtjänat detta självförtroende så är det dock Paul, det är inte många som kan säga att de var den enskilt största inspirationskällan för frontmän som Robert Plant och David Coverdale.

Övriga bandmedlemmar sköter jobbet klanderfritt, men jag skulle gärna vilja ha lite mer volym från dem så att man inte ska tänka på Bad Company som ett enmansband. Detta löser sig dock en aning mot slutet, då det även blir lite mer fart på de annars ganska trötta gubbarna.

Största publiklåten är föga överraskande den fantastiska Feel Like Makin’ Love, där refrängen är något av det största som skapats. Hårdhet är inte att spela högst, snabbast eller ha mest dist, hårdhet sitter i själen och kan inte övas upp genom teknikövningar. Bad Company är hårda.

Mot slutet av konserten släpper de lös allt de har i klassiker som Shooting Star, Rock N Roll Fantasy och Bad Company.
Bästa sånginsatsen står Paul för i Good Lovin’ Gone Bad, ingen 62-åring ska lyckas fixa en sådan sånginsats!

Jag avslutar med att citera min gitarrist Thomas Bokgren från Danger Avenue: ”God created Paul Rodgers, not Vince Neil”. Sanna ord.

Bäst: Good Lovin’ Gone Bad
Sämst:
Det kunde ha varit lite mer fart på resten av bandet förutom Paul.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Foto: okänd


Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas