25/2-2014
Svarttjern
Skrikhult Productions och Kulturbolaget bjuder in till årets absolut svartaste kvällar och turen har äntligen kommit till oss i huvudstaden. Något undertecknad sett fram emot oerhört mycket sedan turnén offentliggjordes. Jag misstänker att jag nog inte varit ensam om detta och får det bekräftat när lokalen så tidigt som halv sju redan är imponerande välfylld.
Svarttjern heter det norska black metal-bandet som öppnat varje kväll under denna turné. Jag måste vara ärlig och erkänna att jag inte hört mycket av detta band innan ikväll och inte har någon aning om vad jag ska förvänta mig. De är aktuella med senaste plattan Ultimatum Necrophilia som släpptes den 7:e februari i år och som har fått goda betyg från alla möjliga håll.
Bandmedlemmarna står stadigt på varsin plats på scenen och tittar elakt ut över publiken. De är utsmyckade med corpse paint, vassa nitar och upp- och nedvända kors. Sångaren, och en av de två grundarna, HansFyrste kunde tyvärr inte närvara på denna turné och istället har de med sig Terror, som tidigare varit basist i bandet, på sång. Jag gillar hans dova röst och pondusen han har när han vevar runt med mickstativet på scenen. Utöver hans få rörelser är det inte så mycket som händer där uppe. De spelar helt enkelt sin musik utan några krusiduller och det är underhållande att titta och lyssna på. Jag noterar snabbt att det är riktigt bra ljud på Tyrol ikväll och denna arga norska black metal gör sig mycket bra på denna scen. Jag imponeras av deras tunga ös och har inga problem med att behålla fokus på scenen under denna halvtimme. Detta är definitivt ett band jag ska börja hålla koll på.
Betyg: 7/10
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Skribent: Tottie
Inquisition
Kvällens andra band är Inquisition, ett namn som jag får erkänna var för mig okänt innan detta möte. Därför är det med en viss förvåning jag betraktar scenen och de två (2) män som spelar första låten. Sångaren Dagon förklarar att de alltid varit ett tvåmannaband, och att de är här för att bjuda in till sin ritual som de alltid utfört med genuinitet. Det amerikanska bandet har faktiskt funnits sedan 1988, och som black metal-band i 20 år. Trots det ringa medlemsantalet låter det förbluffande bra. Jag kan sakna det djup man åstadkommer med en basist i bandet, men gitarrslingorna är så snygga och trummisen Incubus har så mycket energi att hela han ser ut att vibrera. Dagon springer mellan två mikrofonstativ placerade på högra och vänstra sidan scenen, och ser lite ut som en svartmetallstrubadur med gitarrhalsens höga hållning.
Ljudet är avsevärt bättre än det brukar vara på Tyrol, men inte felfritt. Den enda gitarren hörs inte riktigt så bra som man önskar över Incubus ursinniga slag. Jag kan bara hoppas att detta blir åtminstone lite bättre till banden med senare speltid. Ljussättningen är dessutom förblindande och jag ser bandet ungefär varannan sekund. De spelar Infinitve Interstellar Genocide och låten tycker jag sammanfattar bandet bra: snabba blastbeats, roliga gitarrmelodier och mörk, rytmiskt mässande sång. Det är annorlunda och lite märkligt men överraskande bra och underhållande.
Betyg: 7/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
In Solitude
Från svart till tung metall. Det är kvintetten In Solitudes tur att ta över scenen, och det görs med en svängig ton. Det doftar rökelse och svett, och låter som hårdrock man vridit upp brutaliteten ett litet hack på. Gällande framträdandet är det åtminstone fullt ös, särskilt basisten som har ett särskilt våldsamt rörelsemönster. De spelar Death Knows Where, och låtens catchiga refräng utgör en ganska rejäl kontrast till de övriga banden denna kväll. Därmed inte sagt att det skulle vara något dåligt. Det är medryckande, mörkt och mystiskt med både driv och en skitighet jag uppskattar. Jag har dock ett ambivalent förhållande till Pelle Åhmans röst, jag både gillar och är tveksam till den något darriga stämman. Ikväll är den dock inget att fundera över, då det något låga ljudet på sången gör att jag inte hör den så bra. Med stämsång från övriga bandet låter det emellertid grymt.
”Döden doftar lavendel, mina vänner”, säger sångaren och de spelar just låten Lavender. Mellansnacket är för mig lite för spejsat och obegripligt och jag önskar att de bara hade gjort det de är bra på istället – spela byxorna av oss. För allra bäst är det i upbeatpartierna som ger ölsmak i munnen och pepp i sinnet, till exempel det grymma riffet i Horses In The Ground. Samtidigt är de dystra kvaliteterna aldrig långt borta, och det är väl just det som ger det här bandet dess autentiska känsla. Bandets största problem ikväll är dock något de själva inte kan råda över. Med detta menar jag inte ljudet, utan det faktum att de har den otacksamma speltiden just före Behemoth, som utan tvekan är kvällens höjdpunkt. Men trots allt känner jag att In Solitude är ett band jag verkligen vill ge en chans och se live igen.
Betyg: 6/10
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Behemoth
Det har blivit tid för det band som de allra flesta är här för att se ikväll – de polska övermänniskorna när det kommer till svart dödsmetall – Behemoth. Det är packat med folk på Tyrol när Inferno, Orion och Seth ljudlöst smyger upp på scen och intar sina blickstilla positioner. Med gitarren om nacken och en fackla i var hand kommer Nergal slutligen ut och tänder en eld på varsin sida om trumsetet. Ritualen kan börja, och det gör den genom att Seth mekaniskt spelar introt till Blow Your Trumpets Gabriel från inte ens en månad gamla The Satanist. Med tanke på hur bra bandet varit när jag sett dem tidigare på festival (i dagsljus!) och nya skivans kaliber har mina krav på det här bandets liveperformance på senare tid skjutit i höjden rejält. Jag inser dock ganska snabbt att Behemoth inte har några som helst problem att möta mina förväntningar.
Det låter enkelt bättre än allt annat ikväll. Sammanlagt. Innan bandet släpper helvetet löst i Conquer All frågar Nergal publiken hur det känns att vara vid liv. Sanningen är att det känns mer än bra när det här bandet står på scen. Inferno sätter varenda mördande beat samtidigt som han headbangar cirkulärt i en tornado av hår. Orion hanterar basen farligt bra och hans stirrande blick verkar vilja säga publiken att han äter människokött till frukost, lunch och middag. Seth tillhandahåller såväl black metal-riff som rockiga gitarrsolon och ser så självklar ut att inte ens fläkten som blåser i hans hår kan förstöra uppenbarelsen. Nergal blandar sitt övergrymma growl med att ropa ut vissa textrader med en desperation i rösten som är väldigt verklig. Han är överhuvudtaget oerhört intensiv och närvarande, i varje ryckig rörelse, skarp blick eller skrik mot publiken. Bandet låter enormt tight och samspelet på scen är precist: hur de synkroniserat lyfter gitarrerna i Ov Fire And The Void och kastar ner dem igen, och hur Seth och Orion står kraftfulla vid Nergals sida som hans vänstra och högra hand.
Scenen inte heller ful, utan är dekorerad helt i enlighet med stämningen, med tvåhövdade örnar i metall och snygga, antändningsbara mikrofonstativ. Allt är så ondskefullt vackert att orden inte riktigt räcker till. Spelningen är en perfekt blandning mellan våldsamt gammalt och djupare nytt material, och det enda som är dåligt är att de co-headline:ar med Cradle Of Filth och därmed inte spelar ett helt set. När sista tonen i O Father O Satan O Sun! klingar ut, de skrider av scenen en och en och lämnar den tyst och svart är det nämligen omöjligt att inte hungra efter mer.
Betyg: 9/10
Låtlista:
1. Blow Your Trumpets Gabriel
2. Ora Pro Nobis Lucifer
3. Conquer All
4. Decade Of Therion
5. As Above So Below
6. Slaves Shall Serve
7. Christians To The Lions
8. Hidden In A Fog
9. The Satanist
10. Ov Fire And The Void
11. Furor Divinus
12. Alas, Lord Is Upon Me
13. At The Left Hand Ov God
14. Chant For Ezkaton 2000
15. O Father O Satan O Sun!
Bilderna från spelningen finner du HÄR.
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Cradle Of Filth
Brittiska Cradle of Filth har rejäl motvind när de kliver upp på scenen till tonerna av det vackra introt At The Gates of Midian. Att följa upp den fullständigt krossande showen som Behemoth nyss har bjudit på är en otacksam uppgift i sig, men att dessutom omges av ett rykte om att vara ett helt horribelt liveband har fått majoriteten av den publik som stod och trängdes under polackernas spelning att lämna lokalen. Eller åtminstone hålla sig lite på avstånd. Cradle of Filth’s rykte sätter alltså käppar i hjulen innan spelningen ens har hunnit börja.
Jag har sett britterna några gånger innan kvällens spelning och vet därför hur mycket dagsformen för bandet kan avgöra för hur spelningen kommer att bli. Jag har sett bandet genomföra en av de absolut sämsta spelningarna jag har bevittnat på Metaltown för några år sedan. Men jag har också fått bevittna hela det spektakel som är Cradle of Filth tidigare och då har bandet lyckats ro showen i land. Den cirkusinspirerade scenshowen har tyvärr lagts åt sidan och istället låter bandet musiken tala.
Problemet med detta är att det under de mest katastrofala stunderna, som den alldeles för långsamma Cthulu Dawn eller den intetsägande versionen av Nymphetamine, är omöjligt att behålla intresset. Det finns inget annat att fästa blicken på än Dani Filth, som likt en gummiboll studsar runt på scenen. Fördelen med att skala av showen är att man ibland istället blir förvånad över vilket kompetent band Cradle of Filth faktiskt är när de anstränger sig. Cruelty Brought Thee Orchids sitter tajt och säkert. I Haunted Shores överraskar dessutom Dani, som annars får mycket kritik för att han tycks ha tappat den röst som gjorde gruppens skivor från 1990-talet så magiska, med att plocka fram just den rösten och göra den låten till spelningens höjdpunkt.
Materialet är i stort sett baserat på just skivorna från 1990-talet. Debuten The Principle of Evil Made Flesh fyller dessutom 20 år i år. Trots detta bjuds det enbart på snåla tre låtar från detta album, även om Summer Dying Fast visar gruppen från sin allra bästa sida. Att däremot försöka smyga in For Your Vulgar Delectation, från senaste given The Manticore And Other Horrors, kan ses som en miss. Det är uppenbart vad publiken är här för att höra. Däremot måste jag ge gruppen ett stort plus för att man vågar vägra att spela den uttjatade From The Cradle To Enslave. Cradle Of Filth står för en insats som är bättre än vad deras rykte säger, utan att för sakens skull imponera nämnvärt mer än stundtals.
Betyg: 5/10
Bilderna från spelningen hittar du HÄR.
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
