19/12 – 2014
Julen kom tidigt i år. Det vill säga till dem som brukar fira jul genom att offra sillen till Satan, sätta eld på kyrkan i julottan, skita i släkten och dela ut rakblad till alla snälla barn. Det är nämligen de ondaste av tongångar som utgör årets måste till julkonsert, eller snarare festival: Black Christmass på Flygeln i Norrköping.
När festivalmode aktiveras är det lätt att obligatoriskt kaos och medföljande förseningar uppstår. Efter att ha anlänt just i tid för att hinna få en flyktig skymt av Jesus med en förkärlek för rekreationell akupunktur under Nefandus’ set var dock ordningen återställd och julen kunde börja firas in på riktigt. För visst är det Jesu play piercing vi firar? Födelse kan det väl ändå inte vara. Det här verkar hursomhelst vara ett band att bli ”hooked” på. Se Hannolas bilder HÄR.
Ett svart skynke döljer en del av scenen vars storlek är värdig en utomhusfestival. Ljusriggen är enorm, takhöjden imponerande och antalet svartklädda metalheads lovande. Flygelns källarvåning utgör en grym inramning för allt man kan önska sig hos en festival, fast inomhus (förutom möjligen tält, lera, langos och solbränna – istället är kylan desto mer riklig). Värmekyrkan, där merchförsäljare och utställare av allt möjligt metalrelaterat huserar, visar sig vara en ännu häftigare lokal med sin råa och rostiga industriinteriör.
Likt innehållet i den bästa av julkalendrar är det Grave som står på scen när skynket lyfts bort. En grymt gungig, men inte för den saken skull mindre tung akt som inte tvekar inför uppgiften att riva av öronen på Norrköpingspubliken denna sena eftermiddag. Det verkar vara ett nöje att döma av medlemmarnas leenden mellan metal-harvandet. Ronnie Bergerståhl tar i så att han får trummorna att låta både som pistolskott och betydligt tyngre artilleri. Det låter både köttigt och schysst laidback, Turning Black är exempelvis helgrym i detta avseende. Bandets centrum och fasta punkt, Ola Lindgren är outstanding, och Tobias Cristiansson bevisar för oss att det är fullt möjligt att spela bas i svarta skinnhandskar – något man såklart undrat länge över. Fler bilder på det finns HÄR.
Äntligen blir det lite ordentlig julstämning med tända ljus som skingrar mörkret! Därtill lite snaror, armband med decimeterlånga spikar, kedjor och nitade suspensoarer. Det kan knappast vara något annat band än Nifelheim som äntrar scenen för lite gammal hederlig black metal med alla attribut som hör därtill – med betoning på alla. Positivt är att det inte låter lika tillgjort och överdådigt som det ser ut. Det är istället rakt på sak, fasansfullt snabbt och stenhårt ösigt. Publiken tvångsmatas med taggtråd och fullständigt älskar det. Det som är allra bäst med den här spelningen är nämligen responsen från åskådarna: ”Nifelheim”-ropen ekar mellan väggarna och tillåter inte en sekund av tystnad mellan låtarna. Sodomizer och Soldier Of Satan låter lika ondskefullt bra som Tyrants elaka minspel. Den spindelnätsformade krigsmålningen på den mer än begynnande flinten är för övrigt helt fantastisk. Till slut balanserar jag mellan att tycka att Hellbutcher och gänget är snorbra och att det bara är för mycket. Det är antagligen lite av båda. Se Daves bilder HÄR.
Entombed A.D. är nästa akt ut, och trots de två extra bokstäverna vet alla vad det går ut på: tungt rullande döds med ett delmått smuts och en viss L.G. Petrov som håller hov med skrovlig stämma och ovårdad charm. Tyvärr är inte ljudet i det skick som krävs för att bandet ska vara i sitt esse, det stör bara för mycket. Stämningen i lokalen är trots det okej, nu när klockan har blivit några fler öl. Olle Dahlstedt bankar på bra bakom trummorna, basist Victor Brandt är som vanligt grym och Nico Elgstrand fäster nonchalant cigaretten han röker vid gitarrhuvudet när han måste ta sig tid att leverera vasst elaka riff. Trumfkortet är som vanligt Chief Rebel Angel, men andra klassiker som Revel In Flesh går inte att bortse ifrån. Det är synd att ljudet inte är bättre, och det lägger knappast förutsättningar för ett suveränt framträdande i övrigt. Hannola har fångat bandet på bild HÄR.
Marduk är det mest självskrivna bandet att ta sig an scenen ikväll. Som medarrangörer av festivalen och hemmahörande i Norrköping är det inte mer än rätt att de har speltid båda kvällarna – två unika set varav det den lyckligt lottade fredagspubliken får höra innehåller Panzer Division Marduk-plattan i sin helhet. Det här är ögonblicket jag personligen sett fram emot mest, och stämningen i lokalen är tung. De drar igång och det är precis så besinningslöst ursinnigt som man kan önska sig.
Mortuus står i någon slags framåtlutad stidsposition och låter snabbt growl och svordomar hagla över publiken. Fredrik Widigs imponerar med smattrande insats bakom trummorna. Låtlistan utgör en välkommen variation gentemot den typ av set bandet vanligtvis kör, och vi får höra låtar som åtminstone jag aldrig hört live förut. Morgan Håkansson sträcker upp armarna som i en segergest, helt på sin plats med tanke på att det luktar festivalsuccé lång väg om arrangemanget. De kör hårdare än järnet, och jag är övertygad om att det här är den bästa formen jag sett dem i. Christraping Black Metal och 502 är låtar som solklart går hem ikväll, men i övrigt uppskattar jag rasande Scorched Earth och tycker att Temple Of Decay är snyggare än någonsin när den bryter det höga tempot och tar in suggestivitet och mystik. Jävligt bra helt enkelt. Bilder HÄR.
Morbid Angel spänner showmusklerna rejält för att avsluta kvällen. Energin förefaller dock något missriktad, och det blir mer show för showens skull än en äkta mäktig känsla. Visst, det är underhållande att se David Vincent sola sig i sin egen glans och Tim Yeung spexa så trumpinnarna flyger all världens väg. Destructhor och Azagthoth håller då ställningarna bättre, med sylvasst och precist gitarrspel på varsin scenflank. Den förstnämnda strängbändaren visar sig dessutom vara en mästare på att försöka sitta ner i luften samtidigt som han spelar. Amerikanarna är det enda utländska bandet denna dag, och är på sluttampen av en lång turné som firat 20-årsjubileet av albumet Covenant. Giget inleds med samtliga låtar från detta verk, i ordning dessutom. Pain Divine och The Lion’s Den är riktigt grymma, men som helhet tycker jag att det fattas stämningsfull svärta som krävs för att det riktigt ska kännas. Det är en för färgglatt skarp kontrast till tidigare bands mörka ritualer. Anrik historia, virtuositet och grym publik till trots känns det inte som att alla bitar faller på plats. Madmans bild från bandets spelning på KB, Malmö, 18/12, fler av den sorten HÄR.
Det har varit en ära att få bevittna födelsen av en ny, brutalare festival under den allra mörkaste tiden av året. Det har varit grymt att se så många på plats – biljettköpare från åtta länder, som det sägs – och att vissa engagerat sig så pass att man kompletterat sin outfit med elljusslinga kvällen till ära. Sajko approves! Stort tack till Olof Wikström och Morgan Håkansson för att detta blivit verklighet. Hoppet är starkt om en fortsättning nästa år.
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotografer: Hannola, Dave