22/11 – 2013
Det har bara gått några minuter sedan jag klivit in på Friends Arena innan Ozzy Osbourne ryter till med ”I can’t fuckin’ hear ya!” bakom det uppsatta draperiet, jublet stiger och bandet plötsligt står på scen till tonerna av klassiska War Pigs. Black Sabbath befinner sig på svensk mark 2013, hela 43 år sedan den självbetitlade debuten 1970. Man får verkligen nypa sig i armen!
Bakom trummorna hittar vi dock inte Bill Ward från originalsättningen, utan Tommy Clufetos från Ozzys soloband. Ingen som har det minsta intresse för rockmusik har knappast kunnat undgå det senaste årets stora drama med Wards vara eller icke vara i denna upplaga av Black Sabbath. Huruvida Clufetos gör rättvisa av Wards arv lämnar jag till större kännare av bandet, men gör bort sig gör han definitivt inte. Att han måste avverka ett trumsolo och ge sina kollegor en syrgaspaus mot slutet av kvällen kan jag leva med.
Svårt att ta blicken från Butler och Iommi
En som har det svårare att leva upp till sitt legendariska arv är istället Ozzy. I svenska kvällspressen har sångaren sågats längs med fotknölarna för att misslyckas med att ta minsta ton rätt. Visst hörs det otroligt många falska toner under kvällen men till skillnad från frontmän som Paul Stanley och Rob Halford är det i hans fall mindre kontrast mellan en bra respektive dålig dag på jobbet.
Jag och många andra i publiken sväljer den tveksamma sånginsatsen med hull och hår och fokuserar istället på kvällens stora behållning, Geezer Butler och framför allt Toni Iommi. Den åldrade men oförskämt välbehållna duon är svår att ta blicken från när de avverkar det ena trollbindande mörka metalriffet efter det andra. Man ryser till och håller om sig själv för att få tillbaka värmen, bara för att inse att det inte funkar. Att Iommi fortfarande behandlas för cancer i lymfkörteln ger hans riffskapande extra udd i kväll. Magiskt!
Friends Arena visar för övrigt upp sig från en betydligt bättre sida jämfört med årets tidigare akustikrelaterade besvikelser. Jämfört med Iron Maiden får den drygt 25 000 personer stora publiken höra hur en distad elgitarr faktiskt låter. Tack och lov!
För många klassiker att välja mellan
Black Sabbath håller sig till sexton låtar för kvällen. Självklart otillräckligt för att göra alla nöjda men samtidigt är det svårt att misslyckas med det angenäma problemet att ha för många klassiker att välja mellan. När Dirty Women, Children Of The Grave, Iron Man och Paranoid avverkas under kvällens sista tredjedel är Black Sabbath 2013 hur fantastiska som helst, oavsett skadeskjuten sättning eller sviktande stämband.
Setlist:
- War Pigs
- Into The Void
- Under The Sun / Every Day Comes And Goes
- Snowblind
- Age of Reason
- Black Sabbath
- Behind The Wall Of Sleep
- N.I.B
- End Of The Beginning
- Fairies Wear Boots
- Rat Salad
- Iron Man
- God Is Dead?
- Dirty Women
- Children Of The Grave
- Paranoid
Bäst: Det är svårt att slita blicken från Iommis fingrar på gitarrhalsen.
Sämst: Ett band som detta kan aldrig göra en perfekt setlist, men Hole In The Sky eller Sabbath Bloody Sabbath hade hemskt gärna fått spelas.
Betyg: 7 / 10
Skribent: Skogberg
Fotograf: Dave
Fler bilder hittar ni HÄR.
