2013-03-06
Blaze Bayley
Som alla vet så var Blaze Bayley sångare i Iron Maiden mellan 1994 och 1999. Han medverkade under den tiden på två skivor, The X Factor (1995) och Virtual XI (1998).
Dessa skivor är mycket omdiskuterade och åsikterna om dem är väldigt skilda bland fansen.
Sanningen är dock att båda skivorna är enormt bra, vilket är varför Blaze fortfarande kan turnéra två decennium senare. Visst, han har släppt soloplattor, men vi vet ju alla vilka som kommer på konserterna.
En onsdag i Falkenberg har man sällan höga förhoppningar, det är snarare så att man förväntar sig en besvikelse. Blaze har dessutom skrivit via sin Facebook-sida att han varit krasslig, men hoppas på det bästa.
Många tillresta Iron Maiden-fans bidrar till att stämningen är god, det är en intim tillställning även om scenen är ganska stor.
Strax efter klockan åtta är det dags för Blaze att gå på.
Längst fram hör man hur jublet stiger när bandet drar igång Lord Of The Flies.
Bandet låter grymt bra, då de inte blir presenterade så vet jag dock inte vilka de är. De står rejält i skymundan när huvudpersonen drar igång på allvar.
Jag har sett Blaze Bayley två gånger tidigare, idag är dock den absolut bästa. Han fokuserar endast på Iron Maiden-låtar, däremot är det glöden i hans ögon som verkligen sätter eld på tillställningen.
Trots det relativt låga besökarantalet (cirka 200 pers, kanske lite mer. Många sitter ned.) så kör han på som en adrenalinstinn tjur, om han så ska få igång varenda person som står med armarna i kors så tänker han göra det. Sångmässigt låter han dessutom helt fantastiskt!
Jag är extremt positivt överraskad, sällan får man äran att beskåda en sådan metal-hjälte på en scen.
Visst att gitarrerna är lite väl låga, men bandets enorma kompetens blandat med frontmannens energi skapar underverk i efterföljande Futureal och Lightning Strikes Twice.
Ljudet är bra i övrigt, men det stora utropstecknet är det fantastiska ljuset. Blaze själv talar efter spelningen om hur mycket han uppskattade det.
Det finns inte så mycket mer att säga, det är en hitparad vi bjuds på. Den oändligt mäktiga Sign Of The Cross ger en gåshud och i mellansnacken berättar Blaze hur mycket han älskar materialet som han skapade tillsammans med världens största hårdrocksband.
Han är en sån fantastisk karaktär, så älskvärd och en så högkvalitativ människa.
För att citera Nifelheim-Pelle: ”Jag ville inte ens ha gästlista idag, ifall det inte skulle komma så mycket folk”.
Kvällen till ära bjuds vi på en riktig raritet, Blood On The World’s Hands. Tydligen har inte denna låt framförts av honom sedan han var medlem i Iron Maiden. Publiken är inte sen med att visa sin uppskattning.
Efter When Two Worlds Collide kommer låten som man redan på förhand visste skulle bli kvällens favorit, The Clansman. Det är ett sådant mästerverk att man har konstanta rysningar i nio minuter.
Sin vana trogen så hoppar Blaze ner från scen och öser på av rent adrenalin vid kravallstaketet.
Han kramar om fansen, sjunger med dem, drar dem till sig och skapar ett fantastiskt drag.
Man förstår verkligen vad Maiden-medlemmarna såg i honom, när andra snarare hörde en sångare som var en del klasser under den mästerlige Bruce Dickinson.
Man märker att han älskar musiken, han känner texterna pulsera i blodet och han tror verkligen på det. Han tar sin energi från musiken och gör allt som finns i hans värld för att musiken, bandet och publiken ska bli ett. Det är sanslöst bra.
Näst sista numret har han valt att få framföra på grund av att det är en av hans absoluta favoritlåtar, Fear Of The Dark. Med den inställningen är det helt ok att köra den, snarare än att den ska agera som något slags publikfrieri. Han gör den helt grymt och jag fattar inte att han kan sjunga så bra som han gör. Det är turnépremiär för tusan, man ska inte peaka än!
Avslutningen är Man On The Edge, inför vilken han håller ett långt eldtal om att alla ska strunta fullständigt i att det är onsdag och bara leva i ögonblicket. Det finns ingen morgondag, det finns ingen gårdag. Ingen ska till jobbet på torsdag morgon, Blaze har gett alla ledigt. Ifall någons chef blir sur ska de ringa upp Blaze personligen, bara för att få klargjort att ”it’s Blaze Bayley Heavy Metal Fucking Holiday, cunts!”. Publiken är verkligen i lågor efter detta och när han ber alla att skrika så låter det som om tiotusen strupar försöker riva hela stället.
Man On The Edge går ej att misslyckas med, nu är det på allvar. Det är fantastiskt att se alla ösa på utav bara tusan där framme, mig själv inkluderad.
Jag är helt i chock efter konserten, det är som att en urkraft bara har kommit och gjort slut på en.
Det var sannerligen en uppvisning, tänk att lilla Falkhallen skulle skaka så en onsdag.
Bandet är helt briljant, de bjuder inte på någon show men nog tusan kan de lira.
Efter konserten går Blaze direkt ut till fansen, signerar skivor och ställer upp på allt som folk efterfrågar. En sann hjälte, får ni chansen att se honom nu så missa inte detta för allt i världen.
Bäst: The Clansman och Blaze fantastiska utstrålning, energi, vilja och talang.
Sämst: Han behövde fusklappar ibland, men leveransen påverkades ej.
Betyg: 9/10
Setlist:
Lord Of The Flies
Futureal
Lightning Strikes Twice
Sign Of The Cross
Blood On The World’s Hands
When Two Worlds Collide
The Clansman
Fear Of The Dark
Man On The Edge
Skribent: Viktor Skatt
_____________________________________________________________________________
Paul Di’Anno
Jag har sett Paul Di’Anno en gång tidigare, då ursäktade han sig och sa att han sjöng så dåligt eftersom han även hade haft en konsert dagen innan. Det är ungefär på den nivån det ligger.
Paul Di’Anno sjöng på två av de viktigaste släppen i hårdrockens historia: Maidens första plattor Iron Maiden (1980) och Killers (1981). Där är han kung och jag kommer alltid älska honom för att hans sång på dessa plattor förgyllt hela min uppväxt .
Nu är han dock slut.
Konserten inleds med att han står baktill på scen och röker en cigarett, fimpar och hoppar fram och vrålar lite i mikrofonen medan bandet (samma band som kompade Blaze) drar igång Sanctuary.
Redan från början ser han fylledåsig ut och han är inte alls med på noterna. Man ska inte förneka att han försöker, men han har inte gett sig själv några förutsättningar att framföra en bra konsert på många, många år.
Det enda han har att luta sig tillbaks mot är det magiska låtmaterialet han kan jobba med och det fantastiska kompbandet. De drar igång Purgatory, vilket får publiken att jubla. Överraskande val, men det är en av mina absoluta favoriter från den tidiga eran.
Den enda låten ikväll där man faktiskt kan höra att ”jo men det är faktiskt Paul Di’Anno” är Strange World. I övrigt är det tyvärr helt tragiskt. Bandet hjälper honom inte genom att vara så kompetent, han hade behövt inse hur usel han är idag.
Mellansnacket består av fylle-mummel och under Remember Tomorrow säger han att ”if you’re not clapping, you’re gay!”. Så pinsamt.
Han nämner även att han kan göra en Meat Loaf-tribute om han går upp mer i vikt, samt att det står ”Meat Loaf. Cunt.” i Meat Loafs pass. Man vill ju dö av skam, det är helt tyst medan han drar sina dåliga fyllevitsar.
I de instrumentala numren Genghis Khan och Transylvania står han återigen baktill vid scenutgången och dricker whiskey samt röker som en galning. Bra sätt att visa publiken att man bryr sig.
Konserten avslutas med att han bjuder in Blaze på scen för att köra Running Free och Iron Maiden, den sistnämnda nämner han även att han hatar att framföra.
Även bandet verkar vara hyfsat oengagerat mot slutet, det är förståeligt att de borde vara ganska slutkörda vid detta laget.
Bäst: Kompbandet och energin som trots allt finns i de odödliga klassikerna. Detta räddar betyget något otroligt.
Sämst: Paul Di’Anno är helt slut, det är inte värdigt och bara tragiskt. Ingen ska behöva höra honom stå och grymta, än mindre betala för det.
Betyg: 4/10
Setlist:
Sanctuary
Purgatory
Prowler
Wrathchild
Murders In The Rue
Strange World
Remember Tomorrow
Genghis Khan
Charlotte The Harlot
Killers
Phantom Of The Opera
Transylvania
Running Free
Iron Maiden
Fler bilder från spelningarna hittar du HÄR.
Skribent: Viktor Skatt
Fotograf: Cherry Sander