• Festival

© Kitty Rossander
2013-07-04
Mourningwood Recordings

Göteborgsbandet Bombus är ett band som hyllas ifrån alla möjliga håll inom rockens ramar. Jag har tidigare sett dem på Pustervik i förbifarten, idag är dock första gången jag verkligen stiftar bekantskap med bandet och deras musik.
Redan från början blir jag tagen av den energi som bandet utstrålar, vad som slår en först är det faktum att de har två leadsångare som ofta sjunger samstämmigt. Det blir en riktigt kraftfull och aggressiv attack. Feffe och Matte besitter urstarka strupar som kompletterar varandra på bästa möjliga sätt.

Musiken är omöjlig att kategorisera då den drar åt olika håll mest hela tiden. Ena stunden kan man höra punkinfluenserna, andra gånger kan man rentav få black metal-vibbar. Jag själv är inget fan av doom/stoner. Sättet de blandar in detta på är dock väldigt effektfullt och mina öron står i konstant givakt. Det är blandningen som gör det hela både intressant och unikt. Tunggung varvas med thrashiga och punkiga takter. Jag hör Venom, jag hör Roky Erickson och jag hör allt möjligt. Klart att man ska plocka ifrån buffén om den står uppdukad. Jag kan inte göra annat än att hylla Bombus.

Scenmässigt är det ganska avskalat, man satsar istället på musiken och lever på att få med sig publiken som är på plats. Man märker tydligt hur glada de är över att få stå på en såpass stor scen inför sin hemmapublik, det känns som att de inser att deras leverans i nuet kommer att leda till stora saker framöver. Basisten Jonas headbangar frenetiskt under hela spelningen medan Feffe och Matte ser till att Slayer-aggressiviteten aldrig går förlorad. Trummisen Peter driver på det hela med stor pondus, det är ett välsmort maskineri som exploderar på scen idag.

Jag skulle inte vilja påstå att Bombus är alltför lättillgängliga, däremot vinner de musikalisk respekt från många olika håll. Det är få band som bland annat punkare, thrash-fans, döds- och black metal-fans, doom/stoner-fans samt rockers överlag kan samsas om att gilla.
Bombus lyckas måla med rockens alla färger och får de enskilda elementen att förhöja varandra i den helhet som bildas vid tresiffrig decibel-nivå.

Bäst: Det fantastiska trycket som bildas när både Feffe och Matte tar i enda från själen.
Sämst:  Det halvmesiga men ändå störande regnet.
Betyg: 7,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Fotograf: Kitty Rossander

Bilderna från spelningen hittar ni HÄR.